Tre tidigare elever från Malmö konsthögskola. Alla examinerades förra våren – och alla är män. Vad betyder det senare? Inte så mycket kanske – annat än att Arnstedts regelbundna utställningar med konsthögskoleelever oftare speglar skolans kvinnodominans – så känns det i alla fall. En manlig ”nisch” i samtidskonsten, det vore något (som en tankelek) – fast dit är det en bit kvar. Oavsett spekulationen om genus (och vad det har för betydelse för bilderna) så är Malmö konsthögskolas examensutställningar en av årets viktigare konsthändelser.

Av de tre utställarna dröjer sig framför allt Erlend Grytbakk Wolds minimalistiska läder- och stålkonstruktioner kvar i minnet från förra vårens examensutställning. Grytbakk Wold är också den mest egna av de tre konstnärerna på Arnstedt – med verk med en absolut och stabil finish, en typ av icke-funktionell statusmarkör som på något sätt ändå är (står för eller symboliserar) bilden av en lyxig funktionalitet. Det är nästan, men bara nästan, en brits, en soffa, en pall att lägga benen på, en möbel som förringats sin funktionalitet. Det får mig som betraktare att öppna ögonen, att se igenom och bortom det onödiggjorda.
     Grytbakk Wolds målningar är lika enkla – men samtidigt starkt metafysiskt-andliga. Ett dramatiskt, illusoriskt, djup skjuter fart i den absoluta slätheten. Bilder att avnjuta i stillhet (får man förmoda), här lyckligt distanserade från exempelvis en stökig vernissage.

"LUX (Lines) I-IV" © Erlend Grytbakk Wold

Jóhan Martin Christiansen och Jesper Veileby agerar på en helt annan planhalva. En planhalva av patina, fragment, dröm, verklighet, minne. För Christiansen i form av gipsreliefer på pappförpackningar, av textilstycken infärgade av kaffe och vitt vin. För Veieby blir det där minnet, eller minnesfragmenten, än tydligare. I Mise-en Scène omger rå linneduk, en barnleksak, färg och jutetråd en enkel text om en fågel: ”I still remember the painted bird from my childhood”.

Det här är mer än en återuppväckt vurm för trash-estetik – mer än en kärlek för att skapa estetik (för estetikens egen skull) av skräpmaterial. Veileby utgår från den mest klassiska av klassiska konstfrågor: ”Vad är konst”. En fråga som han själv leder över i ”Vad skulle jag vilja att konst ska vara?” – i synen på skapandet som en grundforskning med ett än ihärdigare skrapande på ytan.
Kanske är de tre konstnärerna inte så skilda ändå. Alla söker de essensen i något slags ursprung – i detta ligger också en skönhet.

Östra Karup, 2015-05-13 © Martin Hägg