| |
 |
| Maria Lantz. Foto: Konstfack |
Dan Wolgers ställer två frågor till mig i egenskap av rektor för Konstfack:
Exakt hur avgörs om konsthögskoleutbildningarna tvingar in studenterna i ett vetenskapligt tänkande som låser deras frihet?
Exakt hur ser den enskilda konsthögskolan själv över och löser det problemet om det uppstår?
Jag instämmer i att studenterna på en konsthögskola ska ha både frihet och ansvar för sin konstnärliga utveckling, att studentens sökande och resa ut i något ännu inte känt är grunden för en framgångsrik konsthögskola.
Jag delar också till fullo utgångspunkten att lärarna ska ha stor frihet för att innehållet i utbildningen, dvs att de teman och uttryck som kommer upp, ska kunna skifta efter studenternas intressen och inte på förhand vara givna.
De samtal som förs på en konsthögskola tar konsten vidare på nya spännande vägar. Vid sidan av detta har lärarna självfallet också ett ansvar gentemot studenten, att finnas som respektfull samtalspart, att se till att konstnärerna förbereds för ett liv utanför akademin, att kunskaper och förmågor i gestaltning utvecklas.
Frihet är dock inte vad Wolgers vill att högskolans styrelse, som till stor del utgörs av ledamöter som utsetts inom det egna lärosätet, ska ha. Han anser att den friheten ska regleras av statsmakten och att ett lärosäte som fattar ”fel” beslut ska kunna återföras på den rätta vägen.
Detta är enligt mig helt fel väg att gå, då frihet i ett demokratiskt samhälle ger utrymme för vägval som kan leda rätt eller fel. Detta är nämligen frihetens pris. Det som Wolgers föreslår är således motsatsen till "armslängds avstånd”, han vill föra konstutbildningarna närmare staten. Vad händer om en regering till exempel vill nyttiggöra konsten, eller på annat vis sätta upp kriterier för vad konsthögskolor ska utbilda till?
Början till bra och förankrade styrelsebeslut ligger alltid i beredningen av frågor som rör innehållet i utbildningen, något som kommer inifrån konsthögskolan själv. Styrelsens uppgift är att se till att förslag till beslut blir allsidigt belysta innan beslutet slutligen fattas.
Wolgers menar att Bolognaprocessen haft ”en demoraliserande verkan på skolsystemet och skolledningarna” och skyller den även för att ha öppnat möjligheter för vänskapskorruption. Han exemplifierar sin kritik med Kungl. Konsthögskolans beslut ”att undanröja det kollegiala styret och samla i stort sett all beslutanderätt till rektor”. Han riktar därmed även indirekt kritik mot att en (demoraliserad?) riksdag och regering gett styrelsen frihet att göra dessa vägval.
Att innefatta alla lärosäten med konstutbildning i detta resonemang – med Bolognaprocessen som slagträ – är vilseledande. Uppfattningen vid Konstfack är att en högskola både kan och bör värna såväl det kollegiala inflytandet som ett starkt studentinflytande.
Att konsthögskolorna skiljer sig åt bör väl ändå vara ett gott tecken, det visar att vi gör olika prioriteringar inom landets konstutbildningar. För just så ser friheten ut; den tillåter att nya former prövas. Om alla skulle piskas in i samma fåra med staten som anförare över konsten skulle jag vara mycket mer orolig.
Stockholm 2015-11-18
© Maria Lantz, Rektor för Konstfackskolan, Stockholm
Läs Dan Wolgers replik som Maria Lantz hänvisar till>>
|
