Att fånga rörelsen i flykten – att liksom överlista flödet så att en unik bildruta kan representera den sammanlagda förändringen – det är något av fotografins kärna och akilleshäl. Den ikoniske fotografen Eadweard Muybridge var helt uppslukad av det frusna ögonblickets bevisvärde. Han ville slå fast att en galopperande häst vid ett specifikt ögonblick har alla benen i luften. Och han lyckades.

Carl Fredrik Ekström är inte lika strikt predestinerad i sitt sökande; man anar att visuell bevisföring bara har en sekundär betydelse för honom. Likafullt drivs han i ett likartat sökande mot ständiga omtag. Och förmodligen mot en snarlik förtvivlan när det efterlängtade ögonblicket, istället för att skimra av fångad pregnans, fastnat i en stel grimas. (Fenomenet känner nog de flesta målare igen.) Lyckligtvis för Ekström förmår han tillräckligt många gånger att göra halt just innan allting brakar samman.

Detaljutsnitt © Carl Fredrik Ekström

Med stöd av det matterade akrylglasets halvtranparens, och genom att måla på glasets bägge sidor, kan ett annars svårfångat djup och valörspel uppstå. Den milda, gråaktiga hinnan som skiljer framsida från baksida blir till ett aktivt membran – en förmedlare som inte bara avdelar utan också förenar. Här öppnar sig naturligtvis möjligheten att hänga målningarna fritt i rummet och låta fram- och baksida skifta plats utifrån betraktarens position. Men Carl Fredrik Ekström har istället valt att presentera verken mot en vit skiva. På så sätt har han dels slagit fast vad som är att betrakta som front, dels positionerat sitt musikaliska måleri inom den fördefinierade rektangelns yta.

Stockholm 2015-11-04 © Leif Mattsson