Hans Gedda (f. 1942) gjorde sig redan på 1960-talet ett namn som porträttfotograf. Idag är flera av hans porträtt ikoniska, än mer berömda än porträttören – Cornelis Vreeswijk med hängslen och bar överkropp, närbilden på Nelson Mandelas knutna näve, konstnären Andy Warhol med näsan i vädret – för att nämna några bilder i högen.
     Därmed har de också klarat tidens gnagande tand. Vare sig den digitala ”bildnedsmutsningen” (Hans Gedda jobbar alltjämt analogt) eller den rikliga reproduktionen av Geddas egna bilder får mig att rusa fram genom bildhavet. Det är knappast av brist på innebörd som en utställning med drygt 200 bilder besitter en sådan dragningskraft – idag.

"Skalle med blomma" © Hans Gedda

Som de flesta stora konstnärer är Gedda motsägelsefull. Själv karakteriserar han sig som blyg medan hans fotografier ofta bär på en trotsig framfusighet. Blottläggelsen av varje ansiktspor är mer en rent teknisk bravur, medan avkläddheten hos de porträtterade är mer svårinringad.
     Smink och teaterutstyrsel är inget hinder för denna avkläddhet – tvärtom, Hans Geddas bilder av människor i och kring Cirkus Scott hör till hans mest hyllade. Hans bilder av kreti och pleti på Kiviks marknad har samma inträngande kraft. I själva verket är – antagligen – den regi, den uppställdhet som så mycket av Geddas bilder uppvisar, en förutsättning också för förmågan att krypa in under huden. Alltmedan den porträtterade försöker få styrsel på sin ”identitet” (och fotografens försök till kontroll) avslöjas den porträtterades innersta.

Utställningsvy © Hans Gedda

Idag har Gedda lämnat porträttfotografin (delvis som en följd av synproblem) till förmån för träskulpturer, porträtteckningar och stillebenfotografier. Porträtteckningarnas direkthet påminner om stilsäkerheten i klassisk japansk tuschkonst, skulpturerna är mer av karaktären art brut – något som erbjuder en helt ny och oväntad bild av konstnären, nästan som ett försteg till det redan avklarade.
       Även detta sena finns med på utställningen – men mest som en slags pendang, som små inskott i helheten. Är det en ny giv, en nystart eller tillfälligheter? Är det ett avslut där utställningstiteln 360° ska tolkas som en sluten, avslutad, cirkel? För att få svar på detta hade de senare arbetena förmodligen behövt en egen (och mindre) arena.
     Utställningen på Fabriken följer på en stor retrospektiv på Nationalmuseum i Stockholm (2013-14) och ytterligare en på Konstgalleriet i Hälleforsnäs i fjol. Tillbakablickar med sådan tyngd är av nationellt värde – även om de möjligen kan vara svåra att förena med framåtblickande, nya verk.

Bästekille 2015-07-14 © Martin Hägg