Det vilar en vacker och lågmäld stämning över Göran Nilssons minnesutställning på Grafiska Sällskapet. Huvudsakligen är det svartvita, grafiska verk som visas, med några få undantag av nedtonade färgetsningar och ett par teckningar i svartkrita.
     Naturligvis hade Göran Nilsson en bredare palett än så, men det är intressant att se detta stringenta urval, dessutom presenterat utan hindrande glas. Här visar galleriet en grundmurad respekt för den grafiska bildens självklara kraft, och för en av de gångna decenniernas mer kända, svenska konstprofiler.

Som chef för SAK (Sveriges Allmänna Konstförening) under nära tjugo års tid satte han under 1980- och 1990-talen klara avtryck inom konstens folkbildande verksamhet. Samtidigt kan man förmoda att det egna konstnärliga experimenterandet fick stå tillbaka något under de mer aktiva SAK-åren.

Göran Nilsson var naturlyrikern som i sina studier sällan lät det omotiverade fabulerandet ta överhanden. Här finns en lyhörd saklighet vittnande om en observationens hyllande konstnär. Allt finns där framför dig om du bara har förmågan att se, tycks han säga. Ändå tar han sig bitvis stora friheter, leker förutsättningslöst med former och ting på ett sätt som kan påminna om den samtidiga Torsten Renqvist.

Det sägs att konturlinjen som sådan egentligen inte existrerar i naturen. Där handlar det bara om ytor som genom ett avskiljande spel lämnar en restprodukt som vi för enkelhetens skull kallar "streck".
     Det får vara hur det vill med det. För många framstår ändå Göran Nilsson som just linjespelets eviga tillskyndare. I rastlöst framristade, parallella mönster träder nakna kalhyggen, stilla vattenspeglingar och facettslipade klippformationer fram.
      Här finns ett ödmjukt underordnande inför naturens autonoma skönhet, även då den skövlats intill oigenkännlighet. Göran Nilsson såg det formfulländade också i detta, i bilden av de ensamma kvarlämnade tallarna och i de färska brottytornas spel mot de molnlösa evighetshimlarna.

Stockholm 2015-02-09 © Leif Mattsson