År 1971 tillkännagavs i en annons i New York-tidningen The Village Voice att en “One Woman Show” av Yoko Ono skulle äga rum på Museum of Modern Art. Utställningen existerade dock bara i idévärlden – det fanns ingen överenskommelse med museet. En katalog fanns dock, och på plats var en man som förkunnade att Ono skulle släppa ut en mängd flugor i museets innergård.

Nu, 44 år senare, har One Woman Show manifesterats i sinnevärlden med 125 verk från 1960 till 1971 på MoMA:s översta våning. Man möts först av det stora Granny Smith-äpple på plexiglaspiedestal som i all sin enkelhet först visats på Indica Gallery i London (givetvis utbytt sedan dess…). Detta följs av dokumentära bilder och programblad från den takvåning på Chambers Street på Manhattan som under det tidiga 60-talet blev en samlingspunkt för New York-avantgardet.

Yoko Ono interacting with people activating Bag Piece (1964). Foto Ryan Muir © Yoko Ono

Det blir snabbt tydligt att Onos konst handlar om relation och om att göra betraktaren till deltagare. Som den konceptkonstnär hon är, blir konsten mer till i betraktarens huvud än i form av ett objekt. Koncepten vandrar mellan en mängd medier och sinnesintryck som tar varandras platser.
     Instructions for Paintings låter publiken själv skapa en inre bild, medan texten blir objektet. En ljudinspelning av fallande snö kan skådas som visuellt objekt bakom en lucka. Instruktionspoemen Grapefruit ställs ut längs en hel vägg, med en instruktion per kort. Bag piece och Touch eachother låter publiken interagera fysiskt med varandra och bli utförare av konstverket, initierat av Ono.
     Det nya verket To See the Sky, består av en specialbyggd spiraltrappa som låter publiken kliva upp och se himlen över New Yorks Midtown. Detta är en uppföljning på den vitmålade trappstege med förstoringsglas på toppen från utställningen på Indica.

Det går förstås inte att förbise äktenskapet och det nära samarbetet med John Lennon. Han finns också med på ett inte så litet hörn som medskapare, inspiratör och modell, men utan att lägga en alltför stor skugga över Onos eget konstnärskap. Ett exempel är filmverket Smile – en meditation över ett leendes tillkomst och försvinnande utdraget över 40 minuter med en höghastighetskamera. Ett slutet rum är också tillägnat det halvfiktiva Plastic Ono Band.

Verkande i en ofta snustorr konstnärlig miljö är Yoko Ono intelligent underhållande. Med tiden har några av de en gång interaktiva verken glidit från koncept till objekt och slutat inbjuda till deltagande.
    Utställningen håller en välgörande måttlig storlek, och blir en lättsam introduktion till Onos konstnärskap och konceptkonst i allmänhet.

New York 2015-06-05 © Mattias Lundblad

Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, New York, NY.