Första tanken är att det handlar om ett slags neominimalism av maskinellt utförda objekt där handens spår är helt utraderade. Inget kunde var mer felaktigt.
     Jakob Simonson har bemålat sina aluminiumplåtar med upp till 200 lager av transparent akrylfärg. Skikt på skikt av cyan, magenta och gult har gradvis byggt upp flera millimeter tjocka färgmembran. Och visst ser man handens spår, eller mer korrekt: rollerns och slipmaskinens lämningar efter en repetitiv, processliknande bearbetning av de otaliga färgskikten.

Även plåtarnas form bär på en historia, en initialt enigmatisk sådan, tills man får klart för sig att deras storlek och utseende är lånad från galleriets olika fönster. Så dörrens stora glasruta motsvaras av den långsmala rektangeln, och halvmåneformen ovanför av dörrens övre ruta.
     Och så fortsätter det i verk efter verk; tillsammans bildar de en inverterad representation av galleriet, där alla glasade ljusintag förvandlats till positiva former i vibrerande magentabrunt.

© Jakob Simonson

Det är svårt att finna något mer specifikt för sin plats än Jakob Simonsons installation, en direkt blinkning således till Robert Irwin och de experimentella skulptörer som inkorporerade begreppet "Site Specific" i sin konst i mitten av 1970-talet. Och genom den inverterade undersökningsformen, och de nya rumsligheter som skapas, är naturligtvis även Rachel Whiteread en giltig referens (hon som lät gjuta av innanmätet av ett hus i betong).

Men Jakob Simonson går ännu ett steg längre än 1970-80-talens Site Specific-konstnärer när han låter installationens teoribildning enbart utgöra en fond. Här finns estetiska nivåer som inte tyngs av tankegodset. Man kan mycket väl se objekten som fristående solitärer verkande i egen sak, med en skönhetsnivå i autonomt tillstånd.
     Mycket uppnås via det svärmiska förhållningssättet till materialen, till färgen och det hängivna intresset för den optiska blandning som uppstår mellan de tre tryckfärgerna cyan, magenta och gult.
     Det koloristiska vibrato Simonson åstadkommer lär inte tillfredsställa någon renlärig minimalist, men så var också min initiala association missvisande. Simonsons verk är mindre bakåtreflekterande än framåtblickande, men där finns en tydlig och respektfull medvetenhet om föregångarnas teoretiska ambitioner. Det är dessa som ligger till grund för Simonsons uppdaterade syn på begreppen "plats" och "ort".

Stockholm 2015-04-01 © Leif Mattsson