www.omkonst.com:
Francesca Woodman på Moderna Museet
Ingen ängel men väl en omättlig sökare

Francesca Woodman, "Om att vara en ängel", Moderna Museet, Stockholm, 5/9 – 6/12 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Utan titel, 1976
© George och Betty Woodman
Utan titel, New York, 1979
© George och Betty Woodman
"Om att vara en ängel", 1976
© George och Betty Woodman

De är små, mycket små, Francesca Woodmans fotografier. Bortsett från några få meterstora kopior täcker var och en av de 102 bilderna inte mer än en handflatas yta. Känslan av intimitet blir därför mycket påtaglig, vilket i kombination med utställningshallens dunkla belysning bidrar till dramatiken. Att med blicken vandra helt nära de enskilda bilderna kan liknas vid att titta ned i framkallningsskålen för att följa den levande fotografiska processen.

Francesca Woodman (1958-81) räknas ofta till "de unga genierna". Hennes liv tog ett alltför tidigt och abrupt slut, för egen hand. Mytbildningen blir därefter, och historieskrivningen tenderar att halta betänkligt. Att jämföra Woodmans korta gärning med exempelvis Schuberts eller Mozarts kan vara något missvisande. Nej, gör inget misstag: det är inte någon entydigt särpräglad konstnär av Diane Arbus, Sally Manns eller Cindy Shermans kaliber vi möter här.
     Man kan naturligtvis inte veta hur denna ytterst talangfulla och brådmogna fotograf skulle ha utvecklats över tiden. Hennes experiment med nakna, suddiga kroppar i kontrast till rummens förfall har mycket av det sena sjuttiotalets tidsanda över sig. Men hon är så konsekvent i sitt utförande att hon ofta tar experimenterandet betydligt längre än vad man kunde se på konst- och fotoskolorna vid tiden. Känslan för och anpassningen till "Zeitgeist" har uppenbarligen inte varit något som dränkt bilderna i tidens brus.

Utan titel, New York, 1979
© George och Betty Woodman
Utan titel, 1976
© George och Betty Woodman

Som en av få tidskrifter i Sverige (kanske den enda) kunde Omkonst i februari publicera en recension av Woodmans bilder på Marian Goodman Gallery i New York. Utställningens inriktning på de sena "modefotografierna" skiljer sig betydligt från presentationen på Moderna Museet. Av Woodmans cirka 800 verk har man till Stockholmspresentationen valt att visa ett hundratal där företrädesvis det konstnärliga experimenterandet stått i fokus.
     Och det är klokt, det är framför allt på grund av dessa "smyckeslika", små kompositioner som Francesca Woodman har fått fäste i fotohistorien. Men väl där är hon ändå mycket svårplacerad (förutom i tiden). Gjorde man ett begränsat urval skullle släktskapet med diverse olika fotografer relativt enkelt kunna påvisas. Här finns drag av emotionell expressionism (Goldin, Moriyama, Klein, Hosoe). Och naturligtvis är de surrealistiska stråken tydliga med ett stundtals Lee Miller-erotiskt bildspråk som associativ tonbotten. (Woodman intresserade sig enligt uppgift för just surrealismen.)

Francesca Woodman kom redan några år efter sin död att postumt associeras med feministiskt tankegods, framförallt på grund av sitt frekventa bruk av den nakna kvinnokroppen som centralt tema. Men i utställningskatalogen citeras konsthistorikern och feministen Abigail Solomon-Godeau (som var en av dem som först placerade Woodman i den feministiska traditionen): "... vi kan inte veta om Woodman hade kunskaper om eller någon relation till samtida feministiska teoribildningar...".
      Så i tider av gradvisa glidningar av sanningsbegreppet och uppenbara tendenser till historieomskrivningar bör man nog hålla huvudet kallt. Francesca Woodman kan inte försvara sig från sin grav; kanske skulle hon ha utvecklats i feministisk riktning, kanske inte.

Vad som däremot är utom allt tvivel är Francesca Woodmans träffsäkra bildspråk. Hon experimenterade med reflektioner, skuggor, speglar, glas, vätskor – allt mot en fond av romantiskt färgat förfall. Den nakna kroppen blev om möjligt ännu skörare i kontrasten mot den hårt anfrätta, nästan krackelerande omgivningen.
     Hon framstår kanske inte som den självklart lysande ängel som en del intressenter vill få henne till. (Men hon placerades heller inte i någon anonym fattiggrav, vilket var fallet med Mozart.) Nej, trovärdigheten kräver vissa premisser: hellre ihågkommen som ärligt sökande och experimentell fotograf än som ihåligt ekande popidol.

Stockholm 2015-09-15 © Leif Mattsson

Läs även recensionen av Francesca Woodmans utställning
på Marian Goodman Gallery i New York, februari 2015>>


 


 

 

 

Utan titel, New York, 1979-80
© George och Betty Woodman


"Självbedrägeri#1", Rom, 1978
© George och Betty Woodman


Utan titel, New York, 1979
© George och Betty Woodman


"Utrymme2", 1976
© George och Betty Woodman


Ur "Eel series", Venedig, 1978
© George och Betty Woodman


Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com