Avesta är en liten kommun med 23 000 invånare, men ordnar varje sommar sedan 2010 Avesta Art i ett före detta järnverk intill Dalälven. I år medverkar 16 konstnärer från Sverige, Polen, Kuba, England, Mexiko, Italien och Tjeckien. Den första Avesta Art visades 1995. Avesta Art var biennal fram till 2010, men är sedan dess årlig. Sedan 1995 har man räknat in över 360 000 besökare.
    Järnverket i sju plan på fyra våningar med sina murar, trätrappor, prång, stora salar och sitt mörker är en bra plats för konst. Verkets dimensioner och relativa oreda kräver att konstnärerna mentalt lämnar den vita kuben för ett helt annat rum. Avesta Art 2016 rör sig nära tidens frågor som ett slags undersökande konst, enkelt och utan att vara programmatisk.

Strukturer är temat för årets utställning. Strukturer kan vara regler, lagar, vanor, ideologier, konstruktioner och brukar anses nödvändiga för att något ska fungera eller förstås, men strukturer kan också betyda förtryck och övergrepp.

© Karen Oetling och Erik Ravelo

Ambitionen hos Karen Oetling och Erik Ravelo är att visa ansikten som uppfattas som vackra. Syftet med deras fem monumentala kvinnoporträtt i den stora Martinhallen är att blottlägga strukturer av grymhet. Verkets titel ”Facing” refererar till de syraattacker som män i olika delar av världen utsätter kvinnor för med avsikten att vanställa deras ansikten och kroppar. Motivet är hämnd för ett nej till giftermål eller nej till sex. Syran kan orsaka blindhet, men också leda till döden. De stora porträtten är gjorda med hjälp av syra på järnplåt. Karen Oetling är från Mexiko och Erik Ravelo från Kuba.

Hårda strukturer finns också i den italienske konstnären Francesco D'Inceccos installation av ett antal burar i hallen. I burarna sitter anonyma män, ensamma eller två och två. De hör samman genom sina enkla kläder, kepsar och magra kroppar. Ovanför burarna hänger ett gevär. Männen kan vara missbrukare, funktionsnedsatta, brottslingar eller terrorister. Åtminstone dyker schablonbilderna upp. Men frågan varför de är inspärrade återstår för besökaren att tänka över. Att avskilja, att låta människor veta att de inte hör hemma utanför buren är omänskligt, liksom det våld man anar i de inspärrades liv och avsikter.

Helene Hortlunds vita, smäckra figurer av lingarn lindad på ståltråd blir en stark kontrast till de skoningslösa strukturerna. Figurerna svävar som tredimensionella teckningar intill den gamla masugnen. En del är helt små, medan den största figuren tycks ha landat på golvet eller ännu inte lyft. De är strukturer, men osäkert av eller för vad. Kanske skelett av okända djur, kanske drömfarkoster, strukturer för att erövra det okända. En röd figur formad som ett människohjärta med kärl tycks ge de omgivande murarna en stor kropp.

"Follower" © Magnus Alexandersson

Åtta år gammal flydde Sirous Namazi tillsammans med sin familj hals över huvud från Iran. I verket ”12.30” rekonstruerar han flyktens ögonblick i form av sin och familjens minnen av lägenheten: ytterdörren, stolarna, fönstret, handfatet. I projektioner visas foton, skisser och genomlysningar av kvarterets strukturer. Trots den exakta formen är det ett starkt verk om förlust, om ett barns exil.
Sirous Namazi visar också en modell av ett huskomplex, ett slags idéstruktur hur man i en orolig tid kan ge plats för många människor.

Den polska konstnären OLEK (Agata Oleksiak) har tillsammans med en grupp syriska kvinnor i Avesta, och inspirerad av en stuga i trakten, virkat en hel interiör som placerats i utställningen. Det kunde vara ett skydd, men interiören är sönderslagen. Under ett fönster har en bomb rivit upp ett hål i vägen och skapat stor oreda i rummet. Verket heter ”In the Blink of an Eye”. OLEK har också gjort en film som beskriver hur stillheten i detta rum förvandlas till ett inferno av rök och splitter.
     Stillsammare är Magnus Alexanderssons måleri högst upp i järnverket. Hans målningar av horisontella strukturer tycks ha en avlägsen bakgrund i landskap och urbana miljöer som han försöker bryta upp. Ibland byter de täta linjerna riktning och målningen kan verka tredimensionell. Samma verkan uppnås genom att avgränsade färgfält tycks stiga och sjunka i djupet.

"Välfärdsstaten" © Hanna Hallgren, Melissa Henderson

I videocollaget Liana kontrasterar Jakub Nepraš från Tjeckien en stadskonstruktion med de ekologiska ramarna. Människor och tecken rör sig snabbare än myror och trafiken tycks evig och tät. I verkets oregelbundna utkant finns vegetation. I sin helhet påminner Liana om en jättelik, skimrande brosch. Världen är vacker, men läget komplicerat.
     Hanna Hallgrens och Melissa Hendersons gemensamma installation ”Välfärdsstaten” kan göra ett vagt intryck. Makt och vithet ställs mot ett slags trädgård av vaser och urnor. Till detta finns Hanna Hallgrens video där en bagare i form av en fågel, en präst och en Ku Klux Klan-figur aggressivt kämpar med och kastar omkring en degklump på Paul McCarty-manér. Någonstans i denna osammanhängande struktur lurar känslan av överlägsen makt och instängdhet.

"Kvinnor i kamp " © Petra Bauer

Svenska kvinnor fick rösträtt 1921. Petra Bauer har letat fram rösträttskampen som den speglas i affischer från det tidiga 1900-talets kamp. Affischerna berättar om en uppsjö av föredrag, debatter och fester. Av affischerna framgår att Kata Dahlström avverkade nästan ett möte varje kväll i det stora Gävleborgs län under tre veckor. En del av verket består av fotografier av kvinnor samlade till möten under dessa – dåtidens – kampår mot sega strukturer.
     Helt andra strukturer söker den engelska konstnären Alexandra Carr som låter magnetiska krafter skapa strukturer i långsam förändring på en stor skiva. Från ett skrymsle nere i Verket pustar och smäller den gamla blåsmaskinen från 1884, som Håkan Lidbo och Tom Waldton gestaltar med ljud och ritningar i videomapping i mörkret.
    Helene Schmitz barndomshem brann och hon har fotograferat förödelsen i denna stora Stockholmsvåning: böcker som ramlat omkull, en spegel som spruckit, tak, väggar och dörrkarmar som svartnat av sot. Strukturer kan vara så sköra som fotografierna berättar när det Oförutsägbara inträffar.

På Avesta Art blir det tydligt att den datorstödda konsten är på frammarsch. Tekniken gör det möjligt att gestalta sådant som tidigare inte kunde uttryckas, framför allt inte i en krävande miljö. Datorn erbjuder ljus, ljud och rörelser på nya sätt. Vi är i början av ett nytt kapitel, avancerat datorstöd i konsten.

Avesta 2016-06-08 © Niels Hebert