Initialt kan man möjligen uppfatta kontrasten mellan nationalskulptören Carl Eldh och den arkaiskt poetiserande Bianca Maria Barmen som oöverbryggbar. Och visst finns där en påtaglig skillnad mellan Eldhs återblickande mot sent franskt artonhundratal (Rodin, Bourdelle) och Bianca Maria Barmens precolumbianska inspirationskällor.
    Men skenet bedrar. Carl Eldhs mjuka intonation i de verk där beställarna inte förväntade sig heroisk maskulinitet är – som hos Barmen – både ömsint, empatisk och humanorienterad. Eldhs ateljé har också en skala och intimitet som Barmens verk mår väl av. Skillnaden är stor mellan denna lågmälda presentation och Cajsa von Zeipels dramatiska möte med Carl Milles, 2015, trots konceptens snarlikhet. (Recension från Millesgården).

"Bebådelsen vid marken", 2012, gips och oljefärg © Bianca Maria Barmen

Bianca Maria Barmen hör till de konstnärer vi på Omkonst följt troget genom åren. Och det är knappast någon slump. Hennes bildspråk är konsekvent och traditionsmedvetet, men också framåtblickande och öppet för den moderna tidens nyorienteringar. Den skenbara avsaknaden av detaljer anknyter till den stramt avskalade ikonografi man möter i egyptisk eller precolumbiansk konst.
    Joanna Persman uttrycker det insiktsfullt i katalogtexten: "Bianca Maria Barmen vet exakt när den magiska kemin mellan formerna uppstår. Hon vet när det är dags att sätta stopp."

Fascinerande nog framstår Barmens verk så uppdaterade och moderna – trots (eller på grund av) dess arkaiska karaktär. På utställningen bidrar naturligtvis känslan av aktualitet genom de olika verkens positioner i rummen. Som när den nya skulpturen "Våg" placerats framför en grupp människor som med lite fantasi skulle kunna ses som flyktingar på väg mot en riskfylld resa över haven.

Två andra nygjorda skulpturer har berikats med intimiteten av ett eget rum. Det är "Färd" och "Ensamma pojkars hus", två av utställningens centralverk. I "Färd" sitter en ung pojke på knä i kontemplativ position framför ett miniatyrberg – kanske färdens längtansfyllda mål? Pojkens blick är lugn och stadig, fäst mot en imaginär flyktpunkt vid horisonten.
    I "Ensamma pojkars hus" – som skänkt utställningen dess namn – ser man ett ålderdomligt trevåningshus, som med ledning av titeln skulle kunna antas vara ett pojkhem. Huset är tryggt inbäddat i bomullslik vegetation och dess tak är mjukt rosa. Vid foten av det flankerande buskaget finns en liten bänk eller trappa, rosa även den. I övrigt ingenting: inga pojkar, ingen lek, ingen aktivitet – bara stillhet. Vi lär aldrig få veta om huset övergivits eller om de ensamma pojkarnas blickar söker sig ut genom de små fönstergluggarna efter vilostundens påbjudna tystnad.

Stockholm 2016-05-19 © Leif Mattsson