Så presenteras i alla fall kalaset på biennalens hemsida. Osett känns ämnet väl genomtröskat sedan tidigare, speciellt idén om digitaliseringen som ställföreträdande verklighet. När Anne de Vries tar hjälp av en digital projektion på en utomhusfestival i leksakformat (Oblivion) för att illustrera hur just digitaliseringen inverkar på masshysterin gäspar jag också till – kom med något nytt.
     Betraktad som en kamp om den mänskliga identitetens överlevnad (kontra datorn/maskinen) är Oblivion mer givande. Hotet mot människas identitet är dock vassare gestaltat i Cécile B Evans What the Heart Wants (för övrigt biennalens mest maffiga installation med en videoprojektion omgiven av en stor artificiell sjö) där en maskin i form av en digital kvinnogestalt, får konstituera humaniteten – och som grädde på moset guidar verkliga människor genom mänsklighetens utveckling.

"Oblivion" © Anne de Vries

Med Biennalens tema hägrar oundvikligen dystopin bakom hörnet – likt i någon av Hollywoods sf-filmer. Biennalen är trots detta befriad från undergångsförutsägelser, snarare uttrycker den en psykologisk hoppfullhet. Någon enstaka gång drar jag på smilbanden, som i Josh Klines video Crying Games där några, för stunden fångklädesbeklädda, politiker (Tony Blair, George W Bush, Dick Cheney…), lipandes uttrycker sin djupa ångerfullhet: ”I don´t know what to do /…/ I am so, so sorry /…/ I am a horribly person”.
     Andra verk är så tekniskt välgjorda att innehållet, dessvärre, förefaller akterseglat. Så är fallet i Jon Rafmans View of Pariser Platz (hans ”collapse of the real”) där biennalens besökare, med hjälp av ”Oculus Rift”-glasögon och på Akademie der Künstes terrass, får uppleva människor och stenar sväva i ett hav och över angränsande Brandenburger Tor. Hisnande ja, men vad mer än så?

"Retrospektive. Personal univorms" © Telfar

Flera av konstnärerna intresserar sig för samtida kommersialism och design – även detta kan ses som en del i identitetsupplösandet. Redan i entrén möts jag av uppklädda utställningsdockor med prislappar och allt (Telfar: Retrospektive. Personal uniforms) – som i vilken klädaffär som helst. Konstnären Telfar Clemens är också ett varumärke. Till försäljning är även Débora Delmars ekologiska juice (MINT)– i ett fullt fungerande fik. Önskan om förvirring är utstuderad.
     Tja, vad finns att säga som sammanfattning? Spretigt som sjutton, inte så konstigt med tanke på temat, och samtidigt mindre träffande. Det är mer ett speglande än ett ögonöppnande, med ett fåtal aha-upplevelser som russin i kakan.

Berlin 2016-08-04 © Martin Hägg