Vem var egentligen först med automatismens fritt löpande linjer över ett ark papper? Var det dadaisterna på 1910-talet, de efterföljande surrealisterna eller de abstrakta expressionisterna?
     Frågan kan tyckas onödigt akademisk, vem som bröt ny mark säger föga om inflytandet. Men Carin Ellberg har onekligen en del att brås på. Genom att använda den självständiga (nåja) linjen som ett verktyg för det under- eller omedvetna följer hennes konst ett ovanligt livskraftigt konstnärsstråk. Detta oavsett om konstnären sedan verkligen för pennan på ett ark papper eller om hon böjer tunna rundjärn till hängande mobiler.

Men linjen i Ellbergs konst har fler ursprung än så. Genom att teckna ett träd av nylonstrumpor (Big Tree) feminiserar konstnären naturens växtkraft – Ellbergs intresse för jord, moderlighet och organiskt kretslopp kan inte betraktas som annat än arketypisk. När trädet sedan ”rinner ut” på konsthallens trägolv, likt fortplantande rötter, dupliceras den ornamentala växtkraften – som i sin tur interfolieras med, över golvet utspridda, små träleksaker. Den helt igenom prosaiska referenspunkten är det (växande) lilla barnets lek på vardagsrumsgolvet.

"Mother of Pearl" © Carin Ellberg

Kanske är det denna feminism som får mig att tänka på konstnären Louise Bourgeois – som för några decennier sedan slog igenom med sina gestaltningar av den egna barndomens övergrepp, svek, utsatthet. Utöver den spröda, och samtidigt figurativt stödjande, linjen (i det ena fallet som spindelben, i det andra som exempelvis en Strandnära varelse), förenas de båda konstnärerna av den nedärvt genustyngda symboliken i ett stycke tyg – det har varit kvinnor som sytt, lappat och lagat, så är det bara.

Men, olikt Bourgeois, förefaller Ellbergs tillbakablickande föga traumatiskt, knappast som ett resultat av det motvilligt återuppväckta (och därmed inte heller som föremål för psykoanalysens nyfikna lupp). Snarare finns här en nyfikenhet över linjens potentiella förmåga att förena nu och då, av att gestalta organismens evigt oföränderliga puls.
     Utställningens titel, Mother of Pearl and followers, erinrar om en av konstnärens teckningar (Mother of Pearl): Bilden av en sluten mussla – som till sin form påminner om ett öga. Plötsligt ser jag ögon överallt – konkret tecknade (i Memories) eller som mjukt formade små glasbitar/speglar omslingrade av böjt rundjärn (i Ögonspeglar, (The Eye of Mother of Pearl), Species (Eye, mirror)…).
     Det är onekligen kring denna rörelse runt vilket det mesta av Ellbergs konst kretsar, rörelsen runt det privata och runt det metafysiskt allomfattande.

Kristianstad 2016-06-22 © Martin Hägg