På Kungl. Konsthögskolans masterutställning 2016 framstod Liva Isakson Lundin (f. 1990) som en av de mer särpräglade studenterna. Hennes installation med stålband och gelékuber förmedlade känslan av medvetna konstnärliga val, med en professionell nivå som man oftast enbart finner hos betydligt mer etablerade konstnärer. Faktiskt märktes denna tydlighet i form och konstnärlig gestaltning redan i hennes kandidatverk (Konstnärshuset, 2014) där hon lät de fågelfjäderförsedda stålbanden varsamt luta sig mot galleriväggen.

På den aktuella utställningen, på Wetterling Gallery, slås man först av hur udda utrymmet är som Liva Isakson Lundin har att förhålla sig till. I ett sidorum som gränsar till receptionsdisken presenterar hon fem verk av sällsynt seren karaktär – ett slags förlängning av dem hon visade på masterutställningen. Då spelade stålbanden i fri luft och atmosfär, nakna i sin blänkande metallfinish. Här har banden täckts av hudliknande latexhinnor som lyckas invertera stålets mekaniska svalka. Förnimmelsen av kroppslighet, och i förlängningen av ett slags märkliga andeväsen, är påtaglig; objekten öppnar för självklara inläsningar med rent empatiska övertoner.

Logiskt nog har Isakson Lundin döpt utställningen till Inwards, vilket på ett otvetydigt sätt antyder en förskjutning av fokus, ett blickande inåt mot kärnan av gest och förnimmelse. Metallbandens struktur är inte längre helt synlig, företrädesvis de "organiska" skalen av tunna, skyddande latexhinnor är de för ögat uppenbarade.
    Men objekten lever inte enbart i stilla harmoni med sig själva, Isakson Lundin låter dem tydligt interagera med rummet – just som på Konstnärshuset 2014 eller masterutställningen 2016. I en odefinierad spatial presentation skulle de möjligen kännas som övergivna entiteter. På Wetterling Gallery är objekten tvungna att definiera sin position i rummet, och lyckas trots förutsättningarna förvånansvärt väl med det.
    Att döma av utställningskatalogens intervju (ledd av Simone Schmid) är markeringen av muskelspänning och pose, av verkens balanserande mellan det inåtriktade och det utåtagerande, något som i hög grad intresserar Liva Isakson Lundin. Det framkommer med all önskvärd tydlighet här. Självklart är förväntan stor inför då hon rumsligt tillåts ta ut svängarna i än högre grad.

Stockholm 2016-09-14 © Leif Mattsson