Det finns en naiv oförställdhet i Makode Lindes sagoskog på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även om det förekommer ojämnheter i utförandet, präglas helheten mest av hoppet om att associationerna och slumpen ska fungera som stigar genom mörkt och primitivt vanetänkande: du som är svart är sämre än jag som är vit.
    Bråket om utställningsnamnet Negerkungens återkomst, som Makode Linde ville ha, men som Kulturhusets vd sa nej till, blev en av samtidens hastigt uppflammande, spretiga debatter. Men förhandspublicitet blev det i massor.

Är ett utställningsnamn något att bråka om? tänker jag när jag går i sagoskogen där det vimlar av svarta schabloner: hoten från den svarta massan, kungen omgiven av en stor pyramid av små barn, den svarta besten som i Hajenfilmen, sjörövaren, totempålen och den djuriska gestalt som i en film i utställningen går omkring på stan med en skurtrasa, ett slags hybrid mellan monster och maid. Kring Negerkungens tron samlas rikedomarna.
     Det finns humor som gläntor i skogen. Ett gäng chokladbollar (som de numera heter) protesterar med plakat: ”Jag inte boll” och ”Sluta kränk mig”. En vit Muminfigur ligger orolig i sängen i Onkel Tom-stugan och kan inte sova och Stina Wirséns tecknade figur Lilla Hjärtat, som orsakade ett av alla de där ordkrigen, har här fått sin grav.
     Sorgen finns där också. Svarta människor som Ku Klux klan hängde i träden i den amerikanska Södern – och som Billie Holiday sjunger om i ”Strange fruit” – hänger nu i form av små svarta dockor i sydstatsklänningar från taket.

Ibland byter Makode Linde vitt mot svart, en metod han kallar Afromatics. Vita bebisar blir svarta och stympade. Den svenske kungen får ett blackface, det slags skokrämsansikte som en gång vita i amerikansk showbiz hade när de uppträdde som svarta. Jungfru Maria är en svart moder.
     Besökaren förses med masker som ett slags nollställning och även om mycket är lättsamt, så sliter frågan om hur bilder av andra formas. Hur kan svarta människor te sig avvikande, konstiga och på det hela taget underlägsna mig och det samhälle jag tillhör. Går bilder i arv? Vad betyder det att de ständigt kommuniceras genom många kanaler?
Träffar Makode Linde min vita själ? Jag tror det, i varje fall i den meningen att jag inser att jag inte fullt förstått hur förnedrande den svarta historien är och hur denna historia fortsätter snärja människor i fördomar.
     Sagoskogen är ingen jätteutställning. Snart hamnar man åter i dagsljuset. Där skulle finnas ett utrymme, en slutpunkt för reflexion och diskussion om vad som gör rasismen så seglivad.

Stockholm 2016-02-09 © Niels Hebert