Årets Beckersstipendiat, Tomas Lundgren, utnyttjar på ett intelligent sätt den teatraliska potentialen i Färgfabrikens spatiösa och ålderspatinerade lokaler. Den suggestiva hängningen med svävande målningar, enbart belysta av spadat ljus, har med framgång prövats här tidigare (Henrik Samuelsson, 2005), och det fungerar lika bra nu som då.
    Längre in i hallen har Lundgren låtit bygga ett rum inuti rummet där fyra speglande kvinnoporträtt exponeras – negativt, positivt, vänt åt höger, vänt åt vänster. Men det handlar knappast om porträtt i ordets egentliga betydelse. Förlagan är en brottsofferbild; kvinnan har enligt uppgift blivit biten i axeln och vänder därför den utsatta delen åt fotografen.
     Till detta förhåller sig Tomas Lundgren synbart kliniskt. Han registrerar och dokumenterar, men kan inte undvika att låta penslarna leka med det flimrande ljusspelet över kvinnans sargade ryggtavla.

"Variations", tre delar, 130x100 cm, 2015 © Tomas Lundgren

Tomas Lundgrens teknik är visuellt dubbelverkande. På avstånd framstår de grisaillemålade bilderna som fotografier, vilka blivit något anfrätta av tidens tand. På nära håll tycks målningarna upplösas i punkter och rasterformade mönster med återhållen ljusgradering. Lågkontrasten – utan varken svart- eller vitpunkt – medverkar till att tygla dramat; en dämpad och kontemplativ stillhet lägger sig som en hinna över bilderna, vilket i sin tur kompenseras av ljussättningens dynamik.

Återigen är det den outtömliga bildskatt, förborgad i hundratals dokumentära fotoarkiv, som lockar. Som hos norskan Anne-Karin Furunes när hon sjunger de missanpassades lovsång i sina hålstansade bilder, eller som hos akvarellisten Kristina Bengths "vävda" världar av numera bortglömda fysionomiska undersökningar.
    I Tomas Lundgrens fall är förlagorna anonyma fotografier från 1900-talets början. Kanske rör det sig om sjukdomsbilder, kanske om foton ur något förlorat brottsregister – det förra verkar dock mer troligt då den fysiska deformationen i flera fall är så påtaglig.

Lundgren tycks i högre grad fascinerad av ytans variationsrika gråskala än av den potentiellt förmedlade humanskildringen. Detta framstår både som en styrka och en svaghet. Den kliniska leken med negativa och positiva bilder lämnar frågan öppen för vad Lundgren syftar till: en ren teknisk uppvisning i grafisk rytmik, eller målande beskrivningar av mänskligt medvetande? Hur fascinerande man än upplever Lundgrens presentation som helhet, måste man nog medge att den lutar aningen åt det förra.

Stockholm 2016-02-17 © Leif Mattsson