Även om den visuella diskrepansen är stor skulle en gemensam nämnare för Jeff Olsson och Joakim Ojanen kunna röra den mellanmänskliga kommunikationens svåra konst. ”To be, means to communicate”, för att citera Mikhail Bakhtin: människans existens som en oavbruten dialog med omvärlden.

Jeff Olsson (även aktuell på Galleri Magnus Karlsson se recension) visar tre större och ett antal mindre teckningar från 2011-2014. I Jeff Olssons bilder finns något retligt bekant som inte riktigt går att sätta fingret på. Det illustrativa draget känns igen men glider undan då här varken finns en logiskt uppbyggd dramaturgi eller refererande text. De dova scenografierna bygger istället, som det tycks, på ett slags flöde ur vilket bildmaterialet hämtas upp lite som det faller sig.
     Olsson tecknar absurdistiska skådespel som i ”An Independent Production” och ”In Full Bloom” blir till satiriska metastudier över samtiden och dess individcentrerade ideologier. Av kollektivets gemenskap syns inte mycket - dock verkar det autonoma frirummet på vissa håll förbytts till repetitiv monotoni och vilset vandrande, eller snarare irrande, och dialogen är havererad som i en pjäs av Ionesco.
     Som kontrast till denna civilisationskritik framställs ändå människan unik och oförminskad i Olssons expressiva porträtt.

"Garfield & Friends", 2015 © J Ojanen	"Adventure Time" 2015-16 © J Ojanen

Vilsenhet och sökande går igen även i Joakim Ojanens målningar och skulpturer - alla från 2015-2016.

Jämfört med tidigare måleri har Ojanen här utvecklat sina ”blob-lika” lite småskrikiga gängfigurer till mera resliga solitärer. På håll verkar de stora porträtten helt platta, digitaliserade eller poster-likt massproducerade. Det är intressant och blir i sammanhanget analogt med Ojanens influenser från popkultur och cartoon-estetik.
     Men de udda, mestadels gladlynta varelserna har, leendet till trots, en lite tvetydig uppsyn. En och annan Assar-röd näsa lyser igenom fasaden av extremfärgade kalufser och stel mimik och ansiktet liknar mest en påträdd mask. Effekten är både komisk och sorglig.
     Härvidlag verkar Ojanens skulpturer, mindre isolerade från sina känslor. Kanske har det med tekniken att göra. Fortfarande ensamma – men mindre uppsträckta, mera sig själva intar de rummet som om de just stigit ut ur en stop-motion animerad film. 

Men även om fabulerandet ligger nära till hands är berättandet knappast linjärt – det handlar mera om korta noteringar av existentiella ögonblick. ”Painters Backpack” är en slags emotionell dagbok med en samling gestaltade stämningslägen – från håglös hängighet till storögd förundran. I ”Adventure Time” blir det uppsluppet och spralligt. 
    Joakim Ojanen balanserar identitetsproblematikens allvar mot det visuellt naiva och barnsligt komiska – en form som fungerar alldeles utmärkt.

Linköping 2016-02-03 © Lotta Ekfeldt