Även språkets till synes allra minsta beståndsdelar kan i sig vara sammansatta av ett antal informationsbärande delmängder. Begreppet logogram betecknar i korthet denna visuella minisumma.
    Hilde Retzlaff (f. 1990, Stockholm) kallar sin utställning – bestående av betongavgjutningar av förbrukat förpackningsmaterial – för just "Logogram". En metod som möjligen är en kollegial blinkning till Rachel Whitereads ikoniska avgjutningar av tomrummen inuti hus. Men Retzlaffs gjutfragment framstår som mer hårdkrypterade och svårdechiffrerade. Nycklar saknas, och ursprungskälla samt funktionella betydelser är tydligt frikopplade från verkshistorien.

Tangerar inte detta hur begreppet "konst" i all sin terminologiska vaghet skulle kunna beskrivas – som något autonomt och i sig funktionsförlorat, något som intagit formen corpus libre? De frigolitformer som satts att vid transport skydda skrymmande vitvaror eller teknikprodukter har här kroppsligen inverterats och leviterat till "tingens upphöjda paradis".
     Associationerna går också till de hålrum som människokropparna efterlämnade i lavamassorna under Pompeijis utbrott. En känsla av förlorade liv, återuppväckta ur historien som artefakter, som minnen av en dåtida morgondag.

"Blue temptation" © Julia Peirone

I källarplanet på Belenius omstrukturerade galleri (tidigare Belenius/Nordenhake) visar Julia Peirone (f.1973, Argentina) ett delvis nytt spår av sina serier med tonårsflickor i vuxenvärldslimbo. Även här handlar det om utsatthet och famlande självbespegling, om kroppslig uveckling ur fas med en mental sådan.
     Men Peirone håller som alltid distansen kort mellan in- och igenkännandet. Här finns inget pekande finger, ingen anklagelse, ingen mästrande undertext. Som truligt trotsiga men introspektivt autonoma framstår hennes tonårsmodeller, i scenerierna totalt tömda på associativa tolkningsmöjligheter. Som reklamprodukter mot monkroma fonder blir flickorna än mer utlämnade och avhängda från sina egon under utveckling. Den svåra fasen att vilja bli men ännu inte vara, och med tusentals möjliga och omöjliga livsval framför sig, skulle knappast kunna skildras på ett mer smärtsamt tydligt sätt.

Stockholm 2016-09-14 © Leif Mattsson