Då och då förkunnas måleriets död, och varje gång inte bara motbevisas dödsfallet, utan tolkningsmönstren för måleriets mening förändras och utvidgas. Frank Stella, en av New Yorks, USA:s och världens fixstjärnor, har ägnat sin konstnärsgärning åt att tänja på måleribegreppet. Retrospektiven av hans 60-åriga produktion är vinterns stora händelse på Whitney Museum of American Art i New York.

1950-talets rektangulärt kritstrecksrandiga målningar inleder utställningen, med den provokativt betitlade Die Fahne Hoch! som referenspunkt. Frihandsmålad i billig svart målarfärg och utan berättelse skulle den strikt tvådimensionella ytan inte referera till något utanför sig själv. Det du ser är, med Frank Stellas berömda ord, det du ser.
     Därefter inleds en resa inom måleriet som börjar med vinklar och ickerektangulära dukar. Med 60-talets färgintensiva och kurvskurna Protractor-serie, inspirerad av en resa i Mellanöstern har ett stort steg tagits från det monokroma. En tredje dimension läggs till, och målningarna – för det är alltid som målare Stella identifierar sig – flyttas från väggen ut i rummet. Även 1990 års Raft of the Medusa, bestående av aluminiumavgjutningar av flodfynd, monterade på en stålställning kallar han en målning på staffli.

Harran II, 1967. Polymer and fluorescent polymer paint on canvas. 304.8 x 609.6 cm. © 2015 Frank Stella/Artists Rights Society (ARS), New York.

Stella arbetar i serier, ofta flera parallellt och mycket omfattande. 1980-talets Moby Dick-serie representeras av fyra verk i stor skala och med komplex tredimensionalitet. Med ett verk för varje kapitel i Herman Melvilles roman tog serien över ett decennium att färdigställa.
     Vid närmare 80 års ålder är Stella mitt inne i sin stora Scarlatti Kirkpatrick-serie. Här är grunden barockkompositören Domenico Scarlattis sonater, katalogiserade av musikvetaren Ralph Kirkpatrick. Musikens rytm översätts till visuella element för ögat att följa. Metoderna har stegvis industrialiserats och vid det här laget är 3D-skrivare ett viktigt redskap, och delar av tillverkningen sker på annan ort av assistenter – en stark kontrast till 50-talets tveksamhet inför att använda tejp för att hålla kritstrecken raka.

Frank Stella, som hade sin första retrospektiv på MoMA redan som 31-åring, har lyckats med något ovanligt: att fortsätta förnya sig och samtidigt hålla samman helheten. Det är möjligt att senare verk inte är paradigmskiftande som de tidiga, men det vore också för mycket att begära. Det finns ett intressant förhållande mellan verkens överväldigande fysiska närvaro i rummet och den intellektuella torrhet de bygger på, och det är omöjligt att inte fascineras av den enorma produktionen.
     Utställningen hoppar fram och tillbaka i tiden, och låter verkens placering bilda en fläta av idéer och visuella element som återkommer. Även om resultatet ibland är lite underligt, bidrar metoden till förståelsen av en konstnär som tidigt satte sina egna gränser och 60 år senare fortsätter att göra allt som är möjligt inom dem.

New York 2016-01-15 © Mattias Lundblad