Varje år delar Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur ut stipendier till ”talangfulla människor med sysselsättning inom konst, musik, dans, teater, litteratur och design”. Och varje år ordnar Göteborgs Konstmuseum en utställning med stipendiaterna inom bildkonsten. I år är det Ida-Lovisa Rudolfsson (f. 1979), Lotta Antonsson (f. 1963) och Fredrik Åkum (f. 1987) som erhållit stipendiet och som nu tar plats i Stenahallen. Den stora hallen har byggts om till tre rum i fil och varje konstnär får en egen plats. Rummen har skickligt ljussatts helt olika och förhöjer respektive konstnärs verk. Det blir en vandring bokstavligen från mörker till ljus.

Utställningen börjar med Ida-Lovisa Rudolfsson. Hon arbetar med textilt broderi i en berättande tradition. Varje verk i det mörka rummet är belyst med riktade spotlights och framträder som på en scen med sin berättelse. Teman kretsar ofta kring hem eller den egna, ofta tillfälliga, platsen. Det kan vara ett tält under ett avlövat träd, en fåtölj i en vintrig skog. Mitt på golvet i utställningen står ett vindskydd byggt av björkstammar, Do You Hear the Rain. Den är täckt, inte med en presenning utan med en infärgad textil, broderad med olika små flygplan. Det är lätt att följa med och sugas in i Ida-Lovisa Rudolfssons berättelser. De beskriver en vardaglig värld, som under den måleriska ytan har en mörk efterklang.

© Fredrik Åkum

Från det mörka och lysande fortsätter utställningen till nästa rum, där Lotta Antonsson, fotograf, reflekterar kring den manliga blicken på kvinnan. Hon har arbetat med en serie avfotograferade bilder av vackra kvinnor, ofta förekommande i reklamen. Kvinnorna får sina ögon täckta med snäckor. Ena väggen upptas av en serie collage av alla dessa välkända foton av nakna kvinnor i klassiska odaliskposer. Även här har Lotta Antonsson lagt till snäckobjekt. Mitt i rummet finns en installation av spegelkuber, med ametister och snäckor. En stor snäcka i nysilver kompletterar. Belysningen och spegelkuberna med sina objekt skapar en vacker och intressant om än ambivalent stämning. Det tydliggör också svårigheterna med att kritisera den manliga blicken på kvinnan genom att använda sig av just de bilder man kritiserar.

Längst in möter vi Fredrik Åkums måleri i ett rum, som flödar i ett närmast bländande ljus. Han arbetar med upprepningar och små förskjutningar i ett och samma motiv. I det här fallet har han utgått från ett foto av en skjorta med växtmönster och valt ut ett utsnitt. Ett tyg kan veckas och mönstret försvinner i de olika vecken och bilden förändras. Det blir en serie målningar, som rör sig mellan det abstrakta och det föreställande. Även Fredrik Åkum har gått ut på golvet i sitt utställningsrum. Nät till basebollkorgar har gipsats och fått ett eget fristående och lekfullt liv på golvet framför målningarna. Tillsammans bilder de en helhet i rummet.

Stenastipendiaternas skilda temperament samverkar och förstärker utställningen. Det är glädjande att stiftelsens val visar på mångfalden och de olika parallella världar, som existerar i samtidskonsten.

Göteborg 2016-12-07 © Berit Jonsvik (text och foto)