Ungefär två tredjedelar av de som i år går ut mastersprogrammet på Sveriges fem konsthögskolor finns med på denna utställning. Besökaren får därför möjlighet att överblicka en hel årskull nyutexaminerade konstnärer.
    Vad som framför allt slår en är bredden. Teknikerna och även förhållningssätten är så vitt skilda att det knappast går att tala om särskilda inriktningar eller utmärkande teman. Möjligen finns det en större dragning till tidlösa frågeställningar. Som att allt har ett slut.

I Andreas Westerbergs videoloop Guldklockan håller kistmontören på att inte få med sig trotjänarbeviset när hans kista efter ett långt yrkesliv är klar och det är dags för honom att krypa ner. Johan Österholms fotodiptyk ger sig på att gestalta oändligheten. Två ituskurna äpplen blir till en bild av hela universum, inte olik vetenskapliga modeller av donut-typ.
     Anna-Karin Rasmussons video Ingen inne, vi har kommit ut igen är monterad på en målarhurts. En människa utklädd till docka vadar runt i en våtmark med en vit dörr varpå den försöker göra en målning att knacka på hos. Här glider det existentiella ihop med intresset för konst som konst, dess beståndsdelar som sådana, vad de representerar och kan uttrycka. Det finns en hel del måleri på utställningen och påfallande mycket har en formalistisk inriktning.
    I Inez Jönssons minimalistiska diptyk saknar vänsterdelens uppspända duk färg. Istället har tygets längsgående tråd avlägsnats i nederdelen så att den svarta ramen och hålrummet bakom skymtar. Båda Jönssons verk är framför allt objekt, även om de ansluter till ett måleriskt betraktelsesätt.

© Andreas Westerberg

Annat abstrakt är mindre strängt, som John Alberts och Clara Gesang-Gotttowts färglyriska kompositioner. De och även Jönssons verk skulle kunna vara gjorda för ett par decennier sedan, eller ännu längre tillbaks i tiden, av någon abstrakt avantgardist från förra seklets början. På sätt och vis är just det tidstypiskt, en logisk följd av var vi är just nu. De uttrycksmöjligheter som nya tekniker har öppnat har börjat mogna i sina former samtidigt som nittonhundratalets alla ismer finns där som möjligheter, valfränder att gå i dialog med och omforma till något nytt. Det är inte nödvändigtvis fråga om en eklektisk hållning. Perspektivet och målsättningen blir självklart annorlunda jämfört med hos den som gjorde liknande verk för hundra år sedan. Medan en Kandinsky eller Mondrian hade en absolut tro på sina uttryck, att de representerade en väg, kanske den enda vägen till en ny och högre kultur, så har en samtida konstnär koll på hur det blev med den saken. Det ger en annan frihet att vara oren och lägga in fler betydelselager.

© Inez Jönsson

Av vår egen turbulenta tid finns det inte särskilt mycket i utställningen, säkert indirekt, men inte vad gäller de politiska frågeställningarna i sig. Undantag finns, som Behjat Omer Abdullas In the Name of, en installation bestående av ett antal tryck av samma grafiska bild. Den skildrar en erfarenhet utanför våra gränser, men som finns inom dem. Vårt samhälle är numera heterogent och mångkulturellt. Det är inte konstlivet. Ännu. På den här utställningen finns dock en rad utländska namn med verk som är där i sin egen rätt. När man har tillgång till ett gemensamt språk blir det så, helt naturligt och utan att man behöver stå och hålla varandra i handen. Det är sådant konst gör. Den synliggör, sätter in den enskilde i ett större sammanhang och skapar mening.
     Den kraften kan man även använda på en plats. Eric Andersson fridlyser på eget bevåg ett stycke ingenmansland vid Stockholms södra utfart och döper det till Södertäljevägens naturreservat. Via en karta och en broschyr välkomnas besökaren till en spännande miljö där det är oklart vad som är tryggt och otryggt, vad som är barriär och hål. Byggstenarna i Anderssons verk är text, en bearbetad karta och några medvetet konstlösa snapshots. För mig är det en av utställningens höjdpunkter, en bland ganska många ska tilläggas. Tyvärr är det omöjligt att gå in på dem alla och göra dem rättvisa här.

© Johan Österholm

Bildningsgången till konstnär i Sverige just nu kan inte vara alltigenom fel när resultatet i det stora hela är så här fritt och sökande. Man får också ha i åtanke som besökare att vad gäller själva formen så har en stipendiatutställning sina givna begränsningar. Här är det primära att redovisa vad som belönats medan det på t.ex. en avgångsutställning gäller att ta ut svängarna och ta plats. Där gör var och en vad den kan för att ta rummet i besittning, dessutom med en skolas hela tekniska stab i ryggen.
     Men det är ändå synd att några av stipendieutställningens digitala verk har fått så dåliga premisser. En del av skärmarna verkar vara de man råkat ha tillgång till och inte alls lämpade för det som visas på dem. Jonas Holmers datanimation almost there arbetar med subtila övergångar som är svåra att ta del av så som verket nu visas. Än värre är att man måste gå till vaktmästaren för att få igång det och hälften av de andra videoverken. Sedan får man skynda sig eftersom flera av dem släcker ner efter några visningar.

Stockholm 2016-05-11 © Bengt Jahnsson-Wennberg