Omkonst - Kjell Strandqvist, Myntets baksida

Även om det mesta som skapas har sitt ursprung i ett lokalt sammanhang är det få konstverk som vuxit i oförädlad mylla ur det råa urberget. Föregångares betydelse är lätt att underskatta, vi vill gärna se det egna verket som genuint oberoende av tidigare prestationer, vilket ibland lite väl ovilligt erkänns. Konstens kunnande sprider sig likt svampars mycel både vertikalt och horisontellt även under stora ekar, samband kan utan att vara iögonfallande ha sina dolda skäl. Insikten om att inte vara först på plan får oss lätt att tappa fart och energi, frågan om autenticitet känns plötsligt lite längre bort. Mycket av vad som produceras är heller kanske inte alltid så originellt, men i en viss mening är det i alla fall ens eget. Ledet ”i en viss mening” i satsen gör ett begrepp som genuint lite lättare att handskas med, man måste i alla fall hålla fast vid vissa egenheter. En artefakt rymmer trots allt flera skikt, det härbärgerar ofta fler stämmor än en. Men somligt av vad som skapas är tyvärr i alltför hög grad inlärd återklang.

När en konstnärs verk når stor framgång blir de också hennes värsta konkurrenter. En publik håller gärna fast vid första mötets sensation, en upplevelse som inte släpper sitt grepp i brådrasket. Framgång har ofta en stimulerande effekt på arbetet, men genererar olyckligtvis också ett odefinierat inre tryck som för den konstnärliga friheten kan vara ogynnsam. Ens estetiska fokus blir svårare att upprätthålla inte främst av ekonomiska skäl som mer av osäkerhet om betraktarnas lojalitet. Det framgångsrikt etablerade spåret skapar förväntningar på att blivande resultat inte hamnar alltför långt därifrån.
Styrkan eller kraften i det konstnärliga verket tillsammans med applåderna avgör hur komplicerat det blir att bestiga berget på nytt. Eller som den polske författaren Witold Gombrowicz skulle ha formulerat saken ”förutom de deformationer som människorna påtvingar varandra finns en deformation som fungerar också i ensamheten som en följd av det formens imperativ som styr oss”. Krafter som är outsägliga, så även om det i sammanhanget kostar på är förväntningar till för att svikas. För övrigt har framgång inte alltid med kvalitet att göra vilket vi lätt kan lockas att tro.

Bernard Kirschenbaum, Amerikansk skulptör och kollega under min tid på Konsthögskolan i Stockholm (1986-96), påpekade ofta för eleverna att de skulle se upp om deras verk alltför entusiastiskt omfamnades av publiken vid första mötet. Omedelbar framgång är ju lätt att tyda som endast ett bekräftande av samtida koder i svang vid tiden för debuten. Jag hade en viss förståelse för hans tankegång även om den också hade lite av glädjedödare i sig. Han var mycket noggrann och den som tog för lättvindigt på idé eller utförande fick sina fiskar varma, och släpptes inte fram förrän allt åtgärdats i detalj. Men så var Bernard Kirschenbaum en synnerligen erfaren man, en modernist som ofta trotsade tyngdlagarna, det fanns någonting av framkant i hans attityd.

En utställning bär helt naturligt förhoppningar om andlig och pekuniär respons. Men en tidig framgång i en konstnärlig karriär utsätter den konstnärliga integriteten för svåra frestelser. Något även den erfarne som sagt kan ha svårt att hantera. Det är inte för inte som uttrycket ”de flesta konstnärer är bäst i början” har uppstått. I den glädjens sötma som följer av en framgång ligger också drömmen om att det hela måtte ske en gång till. En medgång kan lätt förvandlas till ett hot mot den konstnärliga redbarheten särskilt om den kommer tidigt i karriären. Men en succé är nu heller inget man kan beställa fram, utan bara tacksamt ta emot när den faller över en och man får försöka koncentrera sig på att överleva. Nu är ju det här inte ett allvarligt problem för de flesta och att myntet har en baksida bör inte hindra någon att sträva mot himmelen.