Under den vecka som konstmässorna flammar upp som kortlivade irrbloss i natten bjuder Sven-Harrys Konstmuseum på starten av en avsevärt längre presentation. Men konstnärerna är delvis desamma, för här handlar det om de mest omsusade och hetaste inom ung svensk samtidskonst. Om de sedan representerar en varaktighet för årtionden framöver är naturligtvis omöjligt att sia om.

Med den imperativa titeln "Swedish Art: Now!" kommer också kraven på snarast absolut auktoritet inom området. Har curatorn Oscar Carlsson och hans utställningsteam en sådan? Kanske.
     Att döma av urvalet har det inte tummats på den konstnärliga kvalitén av spjutspetskaraktär, som hos Linnea Sjöberg, Nanna Nordström, Joakim Ojanen, eller Linda Bäckström. Den lite tröttsamma "lastpallsestetiken" (tidvis så vanlig på konstskoleutställningar) lyser företrädesvis med sin frånvaro.
    Men här finns också exempel på "säkra kort" – aktörer som varit med och satt agendan under ganska så lång tid nu, som Andreas Eriksson, Nathalie Djurberg, Tova Mozard, Sara-Vide Ericson och Anders Krisar, för att nämna några.

© Cajsa von Zeipel	© Andreas Eriksson

De mer etablerade konstnärerna skänker en autonom legitimitet åt de yngres experimenterande, åt det nyfikna (ibland juvenila) sökandet inom domäner som i vissa fall tangerar arte povera – som hos Nanna Nordström, Sofia Hultén eller Éva Mag. Det kan möjligen tyckas något överaskande att den italienska konstriktingen, med närmare femtio år på nacken, varit så hållbar till uttryck och intension. Den tycks ständigt locka nya skaror av yngre konstnärer – vilka förmodligen inte alltid är så medvetna om, eller noga med, varifrån de eklektiska inlånen kommer.

Däremot finner man på "Swedish Art: Now! mycket få spår av fluxus – en annan hypad och retrostämplad konstrikting från 1900-talet. Detta trots att den avsatt så tydliga spår på framför allt konstnärsdrivna gallerier runt om i landet. De textrelaterade undantagen på den aktuella utställningen står mest att finna bland videoverken, och hos Caspar Forsberg.

© Linnéa Sjöberg

Sällan är utställningarna på Sven-Harrys Konstmuseum helt enkla att överblicka; de är oftast mycket intressanta men knappast disponerade med entydig självklarhet – vilket naturligtvis har med konsthallens udda planlösning att göra.
     Denna gång har man gjort det om möjligt ännu svårare för publiken genom att placera Cajsa von Zeipels fyra stora skulpturer bakom lykta dörrar i museidelen (högst upp). Var det så klokt, kan man undra? Enda sättet att se dem på nära håll är att boka tid eller ansluta till en guidad tur.
    Nåja, "konst ska man ju få sträcka sig efter" som en klok konstikon en gång sa. Kanske skapar den oortodoxa placeringen ett ökat intresse av arten "förbjuden frukt" inför Cajsa von Zeipels särpräglade, burleska och genushädiska verk. Man kan ju trots allt skymta de avklädda figurerna bakom glasrutorna, sedda från terrassen. Så något av smygtittarkänslan i Duchamps "Étant donnés" förmedlas därmed.

© Nanna Nordström (i rummet) © Ida Persson (på väggen)

En viss dominans ligger på det samtida måleriet, med intressanta verk av exempelvis Paul Fägerskiöld, Maria Nordin, Sara-Vide Ericson, Anna Bjerger, Jim Thorell och Andreas Eriksson. Bland de mer udda representanterna för samtidsmåleriet har vi Joakim Ojanen, ett härligt avvikande tillskott inom den naivistiska traditionen.
     Men de tredimensionella uttrycken visar också på konstnärlig auktoritet, något som kanske är mest framträdande i Linda Bäckströms, Hanna Lidens och Cajsa von Zeipels skulpturala tillämpningar.
    Även fotografiet och videokonsten har fått sina beskärda delar. Här har de utställningsansvariga varit kloka nog att inte mixa filmerna med verken i salarna, utan erbjuder sittplatser och lämpligt dämpad belysning i mediarummet, längst ned i källaren. En lyckad lösning på ett ständigt återkommande presentatoriskt problem.

Som helhet är "Swedish Art: Now!" en både kaxig och fulllmatad presentation – kanske ett försök att vara den privata konstscenens motsvarighet till Modernautställningen. Naturligtvis kan man sakna vissa inflytelserika, unga konstnärer, men någonstans måste man ju dra gränsen.
    Den eventuella "svenskhet" som det talas om i katalogtexten har jag dock svårt att peka ut, utom i några enskilda fall. Och då bör man nog snarare beskriva den som "nordisk" – som exempelvis i Andreas Eriksson fall. Och dagens fokusering – åtminstone i media – på politiskt syftande konst kan här enbart delvis anas. Men som en pulsmätare av den yngre, tongivande delen av samtidskonsten tjänar "Swedish Art: Now!" gått och väl sitt syfte.

Stockholm 2016-04-27 © Leif Mattsson