Som inkapslade själar möter objekten i Åsa Larssons målningar. Små stilleben är titeln på utställningen som mönstrar fyra till formatet relativt likvärdiga bilder på vardera av gallerirummets tre väggar. De beskriver som det verkar tidsmässigt en rörelse från höger till vänster. Man placeras som betraktare i målarens position, där hon sakta rör sig i rummet och fångar stillebenuppställningen ur gradvis förskjutna vinklar. Den sakta i förstone knappt förnimbara rörelsen känner man igen från tidigare utställningar.
      Objekten som söker kontakten med sig själva genom speglingar i skärvor och underlag känns också igen från tidigare. Men samtidigt har en ny ton och ett melankoliskt allvar brutit in och tagit de små stillebenrummen i besittning. Ackorden är färgmässigt väl sammanhållna och ofta nedbrutna i tertiärfärger i brända orangea, mässingsklingande mot en dov mörkviolett. Men först och främst är det ljuset ett närmast kristalliniskt som mjukt men skoningslöst letar sig in i skrymslen och vrår. Inget låter sig döljas; mörkret synas likt en oputsad fönsterruta i vårljus.

Åsa Larssons poetiska värld är koncentrerad och återhållen, vilket fördjupar och lyfter fram det innehållsmässiga perspektivet som i hennes fall inkluderar tystnaden och luftrummet som binder samman uppställningarna, målningarna, utställningen och betraktaren i rummet. En märkvärdig superminimalism som avkräver ett ställningstagande till det öde som ett solnedgångsskimrande rosa glas bär på. Den närmast mjölkvita flaskan är sig själv nog, inåtvänd men trosviss, och står ensam i sitt landskap av krimskrams av evighetskaraktär.
     Åsa Larssons envetna tro på måleriet som medium och fyndiga vägar att maximera och kräva allt av varje ingående kvadratcentimeter i uttryck har fascinerat sedan jag såg de första verken för över tjugo år sedan. Men i den aktuella utställningen har hon tagit ytterligare ett kliv i tillit till sina medel och vågar presentera det tyst gisslande, sköna och vackra.

Stockholm 2017-05-08 © Susanna Slöör