Det är en aptitretare som Gallery Steinsland Berliner bjuder på, en duoutställning med Joakim Ojanen och Oskar Nilsson. Jag skulle dock gärna sett fler verk.
     Joakim Ojanen håller jag för en av de intressantare yngre konstnärerna idag, som i år kan vara på väg att ta ett rejält kliv i karriären. Det finns därmed risk att besöken i Stockholm kan bli sällsynta framöver. Det kommande året är det separatutställningar såväl i New York och Köln som gäller, parat med ett antal andra projekt. Oskar Nilssons utställning på Konstnärshuset 2010 väckte omedelbar lust efter mer, och nu blir det en ”teaser”.

Joakim Ojanen gick ut Konstfack, masterprogrammet Storytelling 2014, och imponerade snabbt med särskilt sin keramik. Figurerna bildar ett universum på gränsen mellan fars och undergång, korsningar mellan SvampBob Fyrkant och Sydney Nolans seriella målningar av Ned Kelly, den australiensiske motsvarigheten till Robin Hood. Hjältarna verkar närmast omedvetna om att de balanserar på gränsen till en mental avgrund eller att de ofrivilligt står på tur att göra ett stunttrick i Buster Keatons anda.
     På den aktuella utställningen visas endast en keramisk skulptur av en typisk ojanensk antihjälte. Den får sällskap av ett par ”porträtt” av figurer som verkar vara lika fjärrstyrda som Pinocchio. Vid en uttalad lögn eller kanske en sanning får de se anletsdragen ändra form.
     Måleriskt är det intressant att se hur hans ”lågstatus”-motiv behandlas med förfinad teknik där han till och med simulerar graffitins airbrush-effekter. Sprayburken ersätts med en subtil användning av hjälpmedel som kanske svamp, trasa och maskeringar för att åstadkomma fördrivningar och taktilt verkande finesser.

Landscape ca 1880 © Oskar Nilsson	Drama with coffin etc © Oskar Nilsson

Oskar Nilsson delar själarnas gemenskap med Ojanen. Men han höjer insatsen ytterligare och gör en dygd av all mänsklig dragning till dekadensen och lasterna. Livet har hur som helst en dålig prognos, det kan vi vara överens om. Han visar ett par större collage som slår an tonen och med lekfull aptit preciseras begreppen. Det är retfullt enkelt utfört, avväpnande och irriterande på det vis som Oskar Nilsson verkar eftersträva och behärskar med glans. Han har en särskild känsla för att driva med depressionen, ångesten och döden.
    Som nykter nikotinist minns man laddningen dagen efter med tomt paket och alla fimparna i den fyllda askkoppen. Oskar Nilsson strösslar gärna med dessa i sina målningar i de tidigare exempel jag har sett. Även här bryts det sjunde inseglet av ett antal kåta spöken hovrande över sina kistor. Istället för basuner blåser de och frammanar en regnbågsfanfar ur sina överdimensionerade cigarettstumpar, spirometrisk fars eller fasa. Och med sitt drivna måleri, låter Oskar Nilsson begären flöda fritt i bilderna och spåren muntert förskräcka. Det ordnar sig aldrig.

Stockholm 2017-04-26 © Susanna Slöör