Det är tjugo år sedan Jörgen Svensson senast ställde ut i Stockholm, då på Andréhn-Schiptjenko (1997). Sedan dess har han ägnat mycket tid åt olika konstprojekt som legat en bra bit ifrån måleriet. Jörgen Svensson, utbildad på Valand under 1980-talet och bördig från en arbetarmiljö i Värmland, kände sig aldrig riktigt bekväm med det prestigefulla oljemåleriet. Istället kom han att genom åren intressera sig för konsthantverk och textila uttryck. Mycket av detta har fått genomslag i en egenartad estetik där verken närmar sig naivistiska särlingsalster. Fiskande militärer i obsoleta uniformer, legobitsuppbyggda kyrkvaktare grenslande guds hus, pojkboksidealiserade cowboys med avpolletterade antagonister – det är en värld för det rika inre livet, det avlägset förflutna och för den svärmiska drömmaren.

The World © Jörgen Svensson

Jörgen Svenssons teknik är mycket speciell. Man förleds inledningsvis av den slående likheten med broderi eller någon annan form av sömnad. Men textilkonst är det inte fråga om här, däremot en mycket udda färgpåläggningsteknik med hjälp av injektionssprutor. Det leder dels till att färgen bildar minimala små streck som väl kan misstas för stygn, dels att den hamnar ovanpå grängen, istället för som i traditionellt måleri integrerad med själva målarduken. Det är häpnadsväckande, anslående och synnerligen effektivt. Personligen har jag aldrig stött på tekniken ifråga.

Men en udda målerisk teknik är bara en del av det särartade i Jörgen Svenssons konst. Under den folkloristiska humorn och det emblematiska berättarflödet döljer sig inte sällan en misantropi av den mer insiktsfulla sorten. I The World färgas världsdelarnas topografi av röda eller gröna punkter, där de röda står för "Inbecills" och de gröna för "Idiots" (enligt förklaringen i målningens nederkant) – en svartsynthet vars giltighet inte sällan bekräftas av dagstidningarnas omvärldsanalys.
   I ett annat verk ger sig Svensson in i ordflödande "grubblerier" kring de tre begreppen Jesus Artist Judas. Karaktären Jack Torrance's monomana upprepande av ordet "redrum" i slutscenen av Kubriks The Shining är kanske det som först kommer i åtanke – ett mantra som bekant får sin skräckblandade förklaring när "redrum" utläses baklänges.
     Men det finns inget drag av baklängessatanism i Jörgen Svenssons konst, långt därifrån. Hans ofta sannfärdiga dystopier har, förutom humorn som ledsagare, en sällansedd klarsynthet. Att de estetiskt presenteras som ett slags eftersänd post från en svunnen tid gör dem bara så mycket mer njutbart sevärda.

Stockholm 2017-11-22 © Leif Mattsson