Att en serie förträffliga naturbilder skulle utmynna i frågan om den konstnärliga friheten känns möjligen överraskande. Det handlar om Stefan Telemans förslag till utsmyckning av ett nytt bostadskvarter där företaget drog tillbaka hela beställningen då målningarna ansågs för – abstrakta. Skisserna visas nu tillsammans med ett öppet brev till företaget där Teleman tar tillfället i akt och talar om konstnärens arbete och tron på publikens förmåga att förhålla sig till konst. Galant.

Annars är han sig lik Stefan Teleman, med siktet som alltid inställt på händelser i samtiden. Här med kritisk blick på kulturpolitiska frågor humoristiskt inbäddade i hötorgskonstens snabbproducerande genre. Är du lönsam, tycks han fråga en före detta högt uppsatt kommunpolitiker i en parafras på välkända Fiskargubben.
    Gubbens lika kända snugga kan synas oskyldig men i Telemans händer blir den ett fiffigt redskap med undertext. Vems pipa det dansas efter i ”Inte Active Art” må vara osagt, men den interaktiva möjligheten låter besökaren ha ett finger med i spelet. Satiren sparas inte på för offentlighetens personer, medan en samling vänporträtt har mjukare konturer.
    Humor fattas inte Stefan Teleman men slagfärdigheten skymmer sällan sikten för det underliggande potentiella samtalet om ideologi, teori och konstnärlig aktion.

Kvinna flicka © Irina Gebuhr

Irina Gebuhr gestaltar helt andra frågor – här som i tidigare verk med hjälp av sagans arketypiska domäner. Om seriefigurerna Lisa och Tant Fritzis förhållande skärskådades för ett par år sedan får nu Snövit spegla den omvälvande och ibland kaotiska övergången från barndom till tidigt vuxenliv.
    Förutom ett tjugotal oljemålningar visar Gebuhr en delvis ny sida med reliefer och fristående skulpturer i gips. Här figurerar ofta flickan och kvinnan tillsammans, ibland bara i form av masker. Dubbla uppsättningar – för när tas egentligen det slutliga steget?

Det är något tidlöst över de rena vita framställningarna och mina associationer går till en marmorrelief där antikens poet Menandros avbildas i ett slags livets bokslut. Sittandes håller han en ynglingamask framför sig, på en bänk bredvid ligger masker från livets olika åldrar. En retrospektiv i sammanhanget men frammanar kanske samma känsla av alienation inför stora förändrande ögonblick i livet närhelst de sker – man är densamma men ändå inte.
     Irina Gebuhr tycks hantera sina bildelement som en slags rekvisita som placeras runt och prövas i förhållande till varandra. Ibland skapas ett sceneri med idylliska förtecken men ofta ekar ensamheten kusligt bland nallebjörnar och leksaksdvärgar. Gebuhr sätter fingret på en tid i livet när den existentiella ensamheten griper tag och det blir tungt men när Snövit tar ett danssteg på blodrött golv lättar trycket en aning.

Norrköping 2017-01-19 © Lotta Ekfeldt