I samtida konstmusik svävar vi allt som oftast omkring i bolmande klangvärldar. Klangvärldar bildar också Lambert Werners målningar som sent omsider nu visas i ett fint urval på Norrköpings konstmuseum. Den äldsta bilden är från 1949, en rökigt skimrande mjuk färgkomposition, Ängeln med den gyllene lägeln, där guldet klingar likt cymbaler mot orkesterns milda färgtoner. Den avslutande, från 1982, är en invecklad skildring av Swedenborgs föreställningsvärld. Rytm och toner följer i starka färgers spår.

Konstnären själv planerade en retrospektiv före sin bortgång 1983 och nu är det dags för ett urval stora gouacher. Dock inga skulpturer – de skulle ha förenklat kategoriseringen av detta säregna konstnärskap.
För hur man än famlar efter definitioner glider Lambert Werners uttryck undan. Referenser visar på släktskap som också hans biografi bekräftar. Han började läsa medicin – kanske därav det stora intresset för människokroppen – men sadlade om. Han bodde i Berlin, lärde känna Klee och Kandinsky, men också Zadkine och Archipenko.  Tidsenliga intryck från nordtysk expressionism, Nolde och senare även abstrakt expressionism smälts ner i en mörk brygd. Surrealismen är både ledstjärna och inre drivkraft.

Retournon à la nature, 1978 © Lambert Werner. Foto: Tomas Werner

Det är ett färgstarkt måleri, överdådigt i detaljer och i ytstrukturernas variation. Här gestaltas fantasier och syner som tar sats i det upplevda men formuleras visionärt på konstens, hantverkets och måleriets villkor. Den tekniska nyfikenheten och den uppfinningsrika experimentlustan är en skapandets drivfjäder i dessa bilder. Berättelserna lockas fram ur ett grundmörker, det skrapas och schumras, detaljer kompletteras med inklistrade föremål, pärlor, snäckor, hår och benbitar. Det växer fram en intrikat ornamentik under åren där konturernas linjer på ett egenartat sätt ger struktur åt de flimrande och skimrande färgsjoken. Symmetri, frontalitet, parallella rumsplaner bakom varandra mot en tydlig horisont eller tidlöst djup inramar berättelserna.

Titlarna antyder ett turbulent privatliv – som vi dock hålls utanför. Lambert Werner brände sina brev men vi vet att han reste mycket, talade flera språk och var intresserad av religionshistoria. Säkerligen också politik, något som framgår ur några bilder från 1970-talet där ord och bokstäver (som DÖDA eller Sången till dig) tillsammans med allt mer teckenartade figurationer blir organiska delar av kompositionen.
Gestaltningen flätar samman slump och planering med glödande envishet och uthållighet. Werner räds inte vare sig passion eller patos, de starka känslorna inför kärlek och död, begär och njutning, livets skönhet, smärta och gåtfullhet. Överraskningsmomentet och humorn räddar bilderna från tungsint navelskåderi. Strama strukturer gör att hans febriga visioner undgår kaoset och formuleras med konstnärlig genialitet.

Norrköping 2017-09-27 © Kristina Maria Mezei