För många konstnärer orsakar bildskapandet inte några komplicerade frågeställningar. Man litar på sin begåvning och målar med gott självförtroende vidare. För Gert Aspelin (1944-2018) hade bildskapandet en djupare funktion och han ifrågasatte hela tiden sina upplevelser och hur de borde gestaltas i en konstnärlig form.
     När han som 20-åring 1964 började på Konstakademien i Stockholm bar han på ett romantiskt arv där han tagit intryck av den abstrakta franska efterkrigskonsten samt av de naturupplevelser han haft av sina skånska hemtrakter i Kivik. Här möttes han nu av andra tongångar med amerikansk pop-konst och där olika former av konstens mål och medel diskuterades och där det mesta var tillåtet. Fältet låg helt öppet.

Som elev på grafikskolan kom han i början att skildra den urbana miljön med inlevelse men också med ironi och distans som i etsningen Resan hem 1965 och i målningen Runt hörnet - Tegelbacken 1966–67 Han blev dock med tiden mer intresserad av hur bilder av alla slag kommunicerar och påverkar oss. Det resulterade i en rad spännande och nyskapande metabilder både som måleri och grafik. Mycket handlade om hur fotografiet och artificiella medier tränger in i vårt medvetande som i målningarna Kamerabild SE 1968 och Styrda drömmar 1968. Aspelin skapade under dessa år bland annat några mycket avancerade tredimensionella grafiska verk där han kombinerade djuptryck med screen på plexiglas som sedan formblåstes - Genom lins 1968, Alpin frukost 1968, Lins 1968. Under dessa år debuterade han också i Stockholm på Galleri Karlsson 1966 och kom sedan att ha en rad utställningar på Galleri Hedenius och Galleri Doktor Glas.

Genom lins, 1968. © Gert Aspelin	Lins, 1968. © Gert Aspelin

Kivik med omnejd fanns dock kvar i hans hjärta och han beskriver i en text hur han 1972 fick en upplevelse som kom att påverka hans framtida konstnärskap.
    “Då drabbades jag av en häftig svindel inför åsynen av det triangulära erosionssåret i branten nedanför Kiviks Marknadsplats”.
     Nu började hans livsprojekt ta form där han sökte fånga detta motiv utifrån alla dess perspektiv. Det handlade inte bara om att fotografiskt återge det man för stunden såg utan också vad motivet rymmer för geologisk historia, dess botaniska rikedom, färgskiftningar under dagens timmar och årstider samt människans påverkan under århundraden. Motivet rymde lager på lager som inte lät sig fångas i en bild utan krävde en bildsvit med ett omfattande studium som Gert Aspelin mer eller mindre ägnade sig åt under resten av sitt liv.
     Han konstnärliga moral har alltid varit hög och han godtog inte några genvägar. Det gällde att skapa bilduttryck som var ärliga både mot sig själv och motivet. Därför kom han att studera området både från marken och uppifrån i ett flygplan – Studie 1976, Fragment av sandskrift 1977, Två projektioner 1978–79. De konstverk som kanske mest koncentrerat visar på vad han sökte är en svit av tio akvatintetsningar Ett geografiskt album från 1979. I den svartvita grafiken tvingas man koncentrera sig på det väsentliga och skalar bort allt onödigt.      
     När han ville koppla av från dessa grafiska blad och målade studier vände han ryggen mot marknadsplatsen och målade havet och blev samtidigt medveten om hur havet format strandängarna och hur vågrörelser formar sanden på botten, Solnät 1983.

Solnät, 1983. © Gert Aspelin. Foto David Skoog

Gert Aspelins självkritik har alltid varit hård och han finner till slut att ingen bild är slutgiltig eller som han själv skriver i en kommentar 1988: “Eller – finns bilden bara mellan de olika versionernas yttre gestalt? – kanske låter den sig aldrig bindas i statisk form”. Utan pauser, uppehåll eller mellanrum blir egentligen vår upplevelse av verkligheten ett ostrukturerat flöde.
    Under 2000-talet utvecklades Gert Aspelins bildvärld där han på ett friare sätt tar upp de tidigare naturmotiven men samtidigt blandar in minnen, detaljer av växter och tidigare bilder. De läggs in mot en bakgrund av rännilar med vatten som format branterna i Kivik – Sten, fyra projektioner 2010. Dessa bilder ingick i en utställning på Konstakademien 2015 (läs recension) där han i kombination med tidigare målningar och skisser skapade en installation som fick namnet Rutnät – Rännilar.

Ur geografiska albumet 1, 1979. © Gert Aspelin. Foto David Skoog

I en utställning som arrangerades av Ystads Konstmuseum 2013 (läs recension) lät man Gerts konstnärskap möta hans farfar Karl Aspelins verk. Det var en märklig utställning med både motsägelsefulla och samstämmiga uttryck. De hade aldrig mötts då Karl levde mellan åren 1857–1932 men samtidigt var farfaderns konstnärskap mycket närvarande i familjen och han var också en känd person i Skåne.
     Karl hade studerat på Konstakademien under en tid då historie- och genremåleri stod högt i kurs och dessa bilder kontrasterade mot Gerts målningar. Men Karls hjärta stod nog närmare naturen kring Kivik och i de bilderna fann man en stor samhörighet över generationerna. Skillnaden låg i att Gert Aspelin ville tränga in i motivens olika lager av innehåll och historia, Karl Aspelin var mer en naturmålare av sin tid. Trots detta kände man att stämningarna och koloriten i bilderna stämde överens.

Gert Aspelin tog aldrig sina motiv eller sina bilder för givna. Det handlade kanske om det klassiska problemet hur man bäst ska skildra verkligheten, något som inte är så enkelt som en rak berättelse eller fotografisk avbildning. Gert Aspelin var allmänbildad och mycket beläst, inte minst inom de filosofiska disciplinerna. Det gav näring åt ständiga associationer och analyser som banade väg för ett rikt konstnärskap.

Nykvarn 2018-10-31 © Jan Manker