Även om David Bramham ställt ut separat tidigare så ska man nog se utställningen på Galleri Majnabbe som hans galleridebut. Titeln är Assembly och som svensk och i ett konstsammanhang översätter man det förmodligen till assemblage, men med tanke på att David Bramham är britt och sett till utställningen som helhet ska man nog ersätta det med något mindre högtravande. Det är helt enkelt en väldigt stor och blandad samling objekt huvudsakligen placerade i ett enda rum. Objekten saknar i stort titlar, kallas inte ens Utan titel, och jag vet inte om det är hans sätt att röra sig under den seriösa konstens radar eller en betoning av materialet, men Object, plaster, resin, MDF är mer än sakligt. Det är en innehållsförteckning.

Set of objects, plaster, wood, plexiglass, resin © David Bramham

Mycket handlar också om material och hantverk och här har David Bramham valt det alldagliga och billiga: plywood, polyuretan, betong, plexiglas, gips och konstharts som han gjutit, blästrat, CNC-fräst och målat.
     Formmässigt hittar man framförallt två linjer, dels det knottriga, som återfinns både i ytterkonturer och i många av objektens ytskikt, dels de korv- eller snoppliknande utsprången som dyker upp här och var och som för tankarna till Marie Louise Ekman. Det finns beröringspunkter också färgmässigt mellan de två, framförallt en flitig användning av rosa, men jämfört med den utställning jag såg för drygt ett år sedan verkar David Bramham vara på väg att lämna My Little Pony-paletten som då var framträdande. Flera objekt rör sig nu i ett brun-svart-vitt fält och i ett par objekt har Bramham slipat fram vad som påminner om halvädelsten och ädelträ ur skiktlimmad konstharts.

Small sausage tree © David Bramham

Den dominerande känslan i utställningen är att det lika mycket är materialet som bestämmer uttrycket som David Bramham själv. Däremot ställer sig varken hantverk eller material i vägen för det personliga, och den som ser objekten för första gången har nog inga problem med att säga att de aldrig sett något liknande.
    Det är också det personliga som gör att utställningen hänger ihop trots att den spänner över det som förpackats som konst, som en inramad litografi som föreställer en knottrig pipa – Bramham har naturligtvis avhållit sig från Magritte-referenser i titeln – till en trädgren vars ena ände muterat till en rosa korv. Några av de nyare verken balanserar mellan det omedelbara och en större komplexitet som stannar kvar längre i betraktandet, och här kan man kanske ana en framtida utveckling.
    David Bramham ställer inte De Stora Frågorna på Galleri Majnabbe. Men det är knappast nödvändigt att bygga monument hela tiden och det är inte heller allas uppgift. Hans drivkraft verkar vara lusten att skapa och det fungerar alldeles utmärkt i alla fall på mig och jag lämnar galleriet med ett leende på läpparna. Gott så.

Göteborg 2018-02-21 © Olle Niklasson