Det är framför tumnaglarna, de små presentationsbilderna i min dators bildvisningsprogram, som en kontakt etableras med kärnan i Julius Göthlins måleri – på manipulerat avstånd. Där avslöjas målarens fingeravtryck, de underliggande bryggorna och bärarna i kompositionerna, kampen för att hålla figurationen stången.
    Den airbrushsprutade färgen har styrts av maskeringstejpens noggranna åtskillnader, de sakta modulerade våglängderna av färg har frammanats utan att låta sig beröras. Om målarens hand aldrig har varit i kontakt med duken så är samtidigt beroendet av de inombords sinnesalstrande önskesmekningarna omöjliga att bortse ifrån.
     En av diptykerna ur serien Modulated Spatial Frequency har ett ackord som påminner om åldrade men ständigt aktuella femtonhundratalsmålningar.

© Julius Göthlin (Klicka på bilden för högre upplösning) Foto: Belenius

Grönskan ersätts av brända umbra, terra och guldbrända toner som kontrasteras och sömlöst integreras med mjuka och mättade himmelstoner. Titians Noli me tangere med Kristus som uppenbarar sig uppstånden men oberörbar för Maria Magdalena kommer för mig. Den nästan kala umbramörka trädstammen som skiljer det himmelska från det jordiska hade kunnat stå modell för Göthlins upprättstående band och avdelare.
     Bilderna är fragmenterade men i sig bär varje del koden för att nå helheten. Göthlins notoriska intresse för att inte själv beröra att närma sig och behålla avståndet är signifikativt för många yngre bildmakare idag. Endast genom omvägen får bilden erövras, måleriet erkännas och poesin sättas i bruk.   

Stockholm 2018-09-20 © Susanna Slöör