Den mänskliga förmågan att ordna och därmed begränsa sitt intresse har med säkerhet bidragit till att förfina kunskaperna om tillvaron. Att stirra på moln och leta ansikten, eller söka visshet och framtid i det av naturen givna är känt sedan ”grottåldern” och roar särskilt konstnärerna. Lusten att tolka är dock en tyst vardagsrörelse i oss alla och en grundläggande betingelse för såväl livet som konsten.
     Dick Hedlund, likt flera av hans generationskamrater, söker som det verkar genom kringgående rörelser närma sig konstens äldre traditioner. Kategorier som målningar och skulpturer måste därmed återskapas, som om tidigare kännedom saknas. Det är en givande strategi.

Dick Hedlunds textila objekt skulle sett till materialet och den plana ytan kunna passera som måleri, men de verkar mer vara en kärleksfull drift med kategorin. Ramen är försedd med dubbla dukar. Den mörkare i botten täcks av en ”läkande” gasbinda, dvs en tunn närmast transparent bomullsväv. Med hjälp av nålar har varpen i den tunna ytterväven fösts samman i tätare sjok som skapar korta snedställda linjer. Tanken går naturligt till någon form av tecken, enkelhetens och begränsningens kilskrift. Mönstret skapas diagonalt för att inte väven skall ”spricka”. Duken undertill är också bearbetad och visar slumpens syrablekta moln mot skriftens svarta tavla.

De tvådimensionella fritt hängande objekten, som möjligen skulle kunna gå under beteckningen skulptur, är också byggda utifrån den enkla lekens logik. De gjutna tennformerna hängs sedan upp som ”bric brac” med hjälp av nylonrep i ställningar som hämtade från standardiserade butikssystem. Kortslutningen som uppstår mellan olika nivåer av fabrikationer är endast möjlig inom galleriets vita väggar. Installationen visar konstens inneboende kvaliteter att med små gester förtrolla världen. Slå dig ned och dras med.

Stockholm 2018-01-31 © Susanna Slöör