I utställningen Partir/Revenir medverkar tre konstnärer från tre olika länder – Safaa Erruas från Marocko, Christine Ferrer från Frankrike och Katarina Eismann från Sverige. De tre tar konceptuellt avstamp i platsens betydelse och möten som möjlighet till samhörighet och förståelse.
     Filosofen Édouard Glissant beskriver sitt tänkande som en kringflackande poesi, vilket delvis utgör en metaforisk utgångspunkt för de tre konstnärerna. I boken Relationens filosofi. Omfångets poesi skriver Glissant bland annat om försökets tänkande: att känna igen utan att fullt ut förstå. I denna tankegång ryms ett särpräglat intresse för människans plats i tillvaron. Han menar att kunskapsprocessen ”bokstavligen [är] att röra sig från plats till plats”.

Sans Titre, del av triptyk © Christine Ferrer (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det första utställningsrummet är näst intill helt nersläckt där endast ett fåtal ljuskällor ger vägledning. I Eismanns videoloop Avstånd och längtan (gravitation) har hon låtit en fjärilsglob reflekteras i mörkret, instängd i sin egen förgänglighetsbubbla.
     Ljuskontrasten blir slående i det större rummet där vi möter Erruas vita arbete Nomades I. Ett bord är draperat med ett bländande vitt tyg där hundratals anonymt utklippta pappersögon är insydda i tygets struktur. Dess inre linjer bildar konturen av den afrikanska kontinenten. Konturerna vidgas och gränserna töjs, för att till slut helt upphöra och förvandlas till ett abstrakt mönster. Erruas komponerar en ”ny” verklighet. Kanske handlar det om erfarenheternas tvungna förflyttningar.
     Även Ferrer arbetar med det taktila. Med brodyr av guldtråd öser hon ur ett förråd av personliga minnen. I triptyken Sans titre har hon i form av ett kors gjort ett ”självporträtt” av en drömlik ansamling av prismor med gamla fotografier från familjealbum. Verket uttalar en saknad av något oåterkalleligt.

Det är intima världar vi möter på utställningen, där trådar och linjer sammanflätas och skiljs åt. Gestaltningen är symbolmättad och vacker. Men den kan bitvis upplevas som något dunkel, som en mening som ännu inte är färdigformulerad. För att återknyta till Édouard Glissants resonemang argumenterar han för att alla har rätt att vara obegripliga. Det kan upplevas som befriande. Jag önskar en fortsättning av detta dunkel.

Stoclholm 2018-12-12 © Silva Malmsten