Med grundförstärkning och nymålade salar kan Liljevalchs konsthall på Djurgården åter ta emot Vårsalongen. I år räknar salongen 284 verk av 137 konstnärer. Söker man nyckelord i denna brokighet av tekniker, stilar och ämnen fastnar jag för porträtt och inåtvändhet. Många känslor söker sin form.
     Till denna tendens kan man lägga andliga uttryck som tar större plats än vad jag kan minnas från något tidigare år. Här finns till och med ikonmåleri, men även en kyrkointeriör, mandalor, drömbärare och fyllda kyrkbänkar i det fria. Världen långt därute behandlas visserligen, men i ganska få verk. Natur och djur lockar fler. Textila verk i många olika varianter har getts gott om plats, liksom teckningar och skulptur.
Måleriet dominerar som brukligt. Det bjuder på mycket färg och stort format, men allt lyfter inte på grund av ett slags målerisk obestämdhet. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag får den känslan.

Men visst finns det måleri där det händer saker. Jag tänker exempelvis på Irina Gebuhrs oroliga och ibland förvirrade rapporter från dockornas liv och sagornas tid innan psykologi blev vetenskap, på Sunniva Kellquists berättelser, som med naivistiska medel skildrar ont och gott i en värld som behöver Läkare utan gränser och på hur Åsa Liljeholm tolkar Edward Hoppers klassiska söndagsmorgon, huset vid järnvägen och ett hotellrum. Åsa Liljeholms färgpennor hamnar långt från utgångspunkten. Vi möter bilder med både tillägnan och dialog - och en lättad Hopper.
     Aleksandra Jarosz Laszlo undersöker i sin konst hur gamla, unkna föreställningar om nationer och människor behåller ett tydligt grepp om åsikter om "hur människor är". Hon visar ett porträtt av en "bulgarisk brud som bär en blomstermask för att dölja att hon rodnar". Det är bara det att masken i detta fall är gråsvart som aska.
     Den överviktiga modellen i all sin uppriktiga nakenhet målad av Elin Woksepp Åleheim talar tydligt allvar med sin kropp och Victoria West beskriver (Frukostsvindel) hur vardagen kan bjuda på sekunder av förvirring. Hur samma vardag kan slås sönder vittnar Berit Fradera som gestaltar den kollektiva sorgen i en tyst minut.

Altarskåp © Anna Åkerström	På tå̊rna © Lena Pårup

Lena Pårups bilder av afffärslivets strama figurer blir ett slags ofrihetens teater, medan Cecilia Falkmans realistiska måleri med viss underskruv gör tillverkningen av falukorv till något rätt suspekt. För Per Soneruds gestalt som dansar vilt och medryckande på rutig matta verkar allt kul. Lars Agger hör till Vårsalongens återkommande deltagare - den här gången är han med skildringarna från ett gränsland extra välkommen.
    Nikki Fager Myrholms två systrar vid köksbordet har en svårbegriplig verklighet att bearbeta, men de har varandra, och Liv Melin skildrar i stort format hur olika vänskapsrelationer kan vara.

Landskap och naturmotiv finns som alltid på Vårsalongen. I år finns en del drag av nationalromantik, men också mindre, lågmälda landskap som de av Stina Johnson och Alice Örnö Ax. Över Mari Vedin Laaksonens arktiska isvägg vilar ett dovt hot, medan Therése Broberg använder pressade växter i sina herbariumbilder och Siv Appelqvist har fångat en samlares värld.

Liljevalchs stora salar kräver en viss andel verk i stort format. Till Vårsalongen hör numera ett par riktigt stora verk. Modeskaparen Bea Szenfeld har gjort en stor installation i klippt papper av spädbarn, ett sorgens monument över dem som aldrig fick leva längre. Stefan Bennedahls 365 keramikfigurer, som gestaltar ett år med yoga, bygger på massverkan och repetitionens magi.
    Ibland handlar konst om ögonblicket. Anders Gabrielssons akvareller skildrar hur överraskade stockholmare hamnat i snöoväder då blåsten viner, och halka och kyla får kroppar och ben att stelna. Lika exakt är Monika Erikssons verk Akademiledamot i tovad ull, ett mycket precist porträtt av ett ögonblick av styrka och oro i Sara Danius liv i offentligheten.
     Anna Åkerström, kallar sin triptyk i kartong Altarskåp. En av delarna är hämtad från en pendeltågsvagn skildrad uppslagsrikt och precist i sin lätta förvridenhet, ett intensivt studium av den synbara verkligheten.

Andas in - andas ut. Ett år med yoga © Stefan Bennedahl

Wichayaporn Khaoluangs två broderade porträtt visar trådens möjligheter att gestalta hur tankar och känslor kan röra sig snabbt och intensivt. Eva Kitok broderar socialdemokraternas ledare från Branting till Juholt som ett slags omvänd utvecklingslära. Hon bidrar också med en annan historieskildring – nio handbroderade cd-omslag.
    Ragnhild Ibsens teckningar av strandliv har inte klassiska drag, men på något hemligt sätt tycks Renoir och Gaugin dölja sig i detta badliv. Christina Råhlén tecknar porträtt ur minnet som jag anar kan fånga inte bara fler ansiktsdrag, utan också fler inre rörelser. Frode Vaerum Rönngren tecknar människor i helfigur med stor respekt, medan Ulf Nilssons typer glor barskt.
    En gammal vitmålad dörr får i Emelie Liljebäcks händer inslag av utkarvade spetsar, ett hantverk som kan tolkas som galler, hinder, instängdhet. Jag tänker på Hammershöis ständigt broderande kvinnor.

Samtal med mormor © Christina Brattsand Carlsson	Akademiledamot © Monika Eriksson

Liksom under senare år finns konstnärer i den abstrakta genren. Merete Lassen sätter ihop upphittade träbitar till abstrakta reliefer som hon bemålar i klara färger. Både Thomas Franzén och Marcus Bergman har målat porträtt av fiktiva abstrakta skulpturer, något som Torsten Andersson en gång praktiserade. Joakim Fribergs abstrakt mönstrade väv är retro i färg och form.
    Vad är modern arkitektur? Love Frisendahls modell av ett betonghus med graffiti är ett svar.

Lars Nybergs grafik brukar antas till Vårsalongen och är de minst iögonfallande av alla verk. Han skildrar ofta trötta, glömda krukväxter på ett ömsint sätt. En annan återkommande grafiker är Mikael Wahrby, vars etsningar med Stockholmsmotiv på ett direkt sätt demonstrerar att konst bland annat är konsten att se.
    Björn Skogström uttrycker sig monumentalt i träbitarnas värld och Christina Brattsand Carlssons möte med mormor framkallar det vackraste leende.
    Hur ska vi komma tillrätta med allt? Gabriel Jonssons små terrakottafigurer av tyska filosofer med katter har kanske svaret. Det kan vara fria tankar, tolerans och förmåga att gå sin egen väg.

Stockholm 2018-01-17 © Niels Hebert