Reza Hazare
RESA MED KÄRLEK TILL KONSTEN
I samtal med Susanna Slöör

Jag tecknade och älskade teckning som ämne i skolan. Vid sidan av tog jag extrakurser. De teoretiska ämnena intresserade mig inte. I Iran råder tolvårig skolplikt, men jag hade möjligheten att välja efter första året i motsvarande gymnasiet en konstskola i Teheran under mina tre sista år. Problemet var att det bara fanns en enda sådan för killar, det stora flertalet är för tjejer. Killarna riktas in på natur, matte och ekonomi i första hand. Före universitetet är utbildningarna uppdelade i pojk- och flickskolor. Den som fanns var svår att komma in på och avgifterna höga. Men jag tog mig in genom en provexamen. Skolan hade lärare som var utbildade i Frankrike och den höll en hög standard. Där gick jag mellan 2002 och 2005. Därefter fortsatte jag två år med privata teckningskurser med inriktning på figurativ teckning. Min familj var i början lite motsträvig, men den såg och förstod att det är konsten som är mitt intresse.
     Den enda möjligheten att fortsätta med en högre konstutbildning innebar att jag var tvungen att lämna Iran. Jag är född och uppvuxen i landet, men har afghanskt ursprung. Som afghansk flykting utan medborgskap får man inte studera vidare på universitetsnivå. Jag valde därför att studera vidare i Baku, i Azerbajdzjan. Jag stannade i landet mellan 2007 och 2015 och under sex av åren gick jag på konstakademin i Baku. Under den tiden samarbetade jag även med en konstnärsorganisation och ställde ut tillsammans med den och deltog i utställningar i Baku, Dubai, Moskva och Paris.

Min familj är kvar i Iran, men genom att jag lämnade landet för att söka högre utbildning stängdes även möjligheten att återvända. Med min bakgrund är det inte tillåtet att återvända. Att verka i Afghanistan är inte att tänka på. Att måla nakna människor eller bilder med kritisk, politisk och religiös udd som jag har gjort gör det omöjligt för mig att överleva där. Arbeten från min studietid i Baku och senare finns spritt i sociala medier och på nätet. 70-80 procent av det jag gör är helt tabu i Afghanistan. Jag sökte asyl och flyttade till Sverige 2015. Jag fick impulsen att söka mig hit genom afghanska konstnärer som redan fanns här. Första tiden befann jag mig i Flen och fick genom kommunen möjlighet att ställa ut på biblioteket. Det blev uppmärksammat och till och med svenske kungen såg utställningen och köpte två porträtt.

Det var en deprimerande upplevelse första tiden som asylboende på sex kvadratmeter och toalett. Men jag framhärdade och utnyttjade möjligheten när den gavs att måla och teckna i det allrum som fanns till förfogande. Men framförallt är jag glad över att jag kom till Sverige och att jag hunnit med att göra flera utställningar hittills, att få komma hit och skapa och måla och möta en publik. Asylsituationen där man lever isolerad är svår, men man måste stå över detta och skapa även under dessa omständigheter. Erfarenheten i Flen ledde vidare till nya kontakter genom senare asylboende i Vingåker. Där kunde jag delta i ett lokalt projekt ”Konsten att delta” i regi av Ola Öhlin som riktade sig till konstnärer från hela världen som flyttat till Sverige och sökte ingångar till svenskt konstliv.
     Under tiden i Flen fick jag också en kontakt med en gallerist, Sahar Burhan, Galleri Kameleont, i Norrköping där jag inbjöds att ställa ut. Det var för övrigt hon som introducerade mig för Ola Öhlin. Genom projektet i Vingåker knöts också kontakter med Eskilstuna Konstmuseum och jag deltog i World Art Day på Moderna Museet. Tillsammans med svenska konstnären Vanja Sandell Billström arbetade vi med video inom ramen för Färgfabrikens projekt Shared History. Vi var konstnärer, nyanlända, lokalt verksamma och andra från Polen och Lettland som fick arbeta tillsammans varav de flesta två och två. Vanja och jag gjorde en video utifrån mina erfarenheter i Iran med en absurdistisk skruv. Den Nya Akademien är också ett projekt genom vilket jag haft möjlighet att knyta kontakter med svenska konstnärer.

Exile #1, teckning © Reza Hazare (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jag arbetar själv främst med teckning och måleri men även lite med skulptur och foto. Som konstnär är det mitt ansvar att fritt skapa och ordna förutsättningarna för det, vad som helst och var som helst. Min senaste soloutställning hade jag på ett galleri i Stockholm, vid Skanstull, särskilt specialiserat på animation, Ze Zigzag Zone. Där visade jag teckningar. I somras deltog jag i en performance med body painting och livemusik och ett digitalt måleriprojekt för att uppmärksamma om afghansk progressiv konst och musik, som scenen såg ut för 30-40 år sedan, ett flyktingpolitiskt projekt med namnet Ensam Ballong Kommande.
     Idag arbetar jag med nya teckningar i A2-format och en serie mindre målningar. Jag målar och tecknar så fort tiden medger men det är svårt att hinna med mellan mitt arbete som personlig assistent. Jag söker ateljé tillsammans med en kompis men arbetar än så länge hemma och försöker att finna nya utställningsmöjligheter. Det är inte en ovan situation; jag har flyttat genom hela livet, men också lämnat mycket bakom mig. Förhoppningsvis kan jag senare återvända och hämta hem mina målningar från Baku. Azerbajdzjan är inte ett bra ställe heller för konstnärer att verka. I Baku var jag trots det knuten till ett galleri, men jag har märkt att det är betydligt svårare att skapa kontakt med gallerier i Stockholm. De vägrar till och med att ta emot min CV och portfolio. Man måste därför söka andra vägar. Jag kände viss besvikelse i början men situationen påminner om den i andra länder.
     För mig gäller det dock att framhärda och fortsätta skapa kontakter och se vilka möjligheter som finns att möta en publik på konsthallar eller ute på gatan om det krävs. Jag väntar på beslut om uppehållstillstånd som förhoppningsvis kommer i år. Det är en svår situation att bara vara en siffra för Migrationsverket och först med ett tillstånd blir det möjligt för mig att börja studera svenska. Jag har hittills studerat på egen hand och började med att låna Rivstart på svenska på biblioteket. Biblioteket har varit min hjälp och ingång. Mitt ordförråd behöver blir bättre och jag kämpar med att få tid även till språkstudier mellan arbetet med konsten och för försörjningens skull.

Min inställning är att man måste själv finna sina vägar. Det går inte att sitta och vänta på att tillfällen dyker upp. Situationerna i många flyktingars hemländer är svåra och i Afghanistan saknas en framtid trots att det är ett så vackert land, med fantastisk natur och kultur. Som Iran-afghan saknar man möjligheter att plugga och verka som medborgare, man är en permanent flykting utan rättigheter.
     Min drivkraft är och har från början varit kärleken till konsten. Den har en särskild mystisk dimension och är en stark kraft i sig. Det är den största kärleken för mig i livet och det enda som gäller är att vara verksam och fortsätta att söka möjligheter. Det är tror jag nyckeln till framgång att ständigt arbeta vidare, att hålla på. Även om förutsättningarna inte är de bästa. På asylboendet var det svårt, men det gick. Konst behöver stor kärlek, utan den blir det ingen konst. Sedan krävs det erfarenhet och ett mått av äventyr och risktagande för att utvecklas vidare. För mig krävs det att vara helt ärlig inifrån hjärtat och våga gå utanför min bekvämlighetszon. Jag fortsätter att arbeta figurativt men dras mot mer abstraktion i mina teckningar. Just nu arbetar jag med större panoramor och kompositioner med figurer i vidsträckta landskap.

Stockholm 2019-12-04 © Reza Hazare i samtal med Susanna Slöör