Anna-Karin Rasmusson
DEN GRÄVANDE KRAFTEN

Det som har fyllt mig de senaste åren är hålet. Såret. Tomrummet. Kroppshålens ingångar till kärnan, traumat inuti magen. Ögonen som själens slukhål och kärren som skogens öga. Kärret och källan. Trösta och drunkna. Drunkna eller ösa. Eller hålla sig flytande över ytan. Det är där någonstans jag irrar. Och om jag irrar bland hålen så är jag kaninen som har grävt dem.
    Ändå är det här ett försök att trösta. Du är ett kaninbarn, så risken är stor att du kommer känna ett hål i magen som får dig att gråta. Det är renande att gråta, men försök istället känna kraften i hålet och börja gräva.

Jag har tidigare trott att något måste fyllas igen eller lagas för att kunna bli helt. Det kan du hoppa över, för allt är inte som det först verkar. Ju mer du tar bort desto större blir hålet, och delar sammanfogas när de klipps isär. Jag har märkt att jag inte ska tänka innan jag sätter igång, för då förhandsgranskar tanken den fysiska kroppen. Tanken begränsar då nuet, det banala, det skamliga, det fula och annat som har visat sig vara viktigt för mig.
     Så, säg aldrig nej där i hålen. Gräv, töm, tänk inte. Kanske bara efteråt. En äldre kanin sa till mig en gång att det avgörande inte är att gräva bra, utan att vara uthållig. Det är inte de bästa grävarna som blir något, utan de som orkar fortsätta. Det är de som håller ut som blir kvar, så enkelt är det och det är en tröst för mig.

Övertag. Överjag. 2018. Still från videoloop © Anna-Karin Rasmusson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Hitta ditt sätt och din plats, där du trivs och får andrum. Jag har hittat ett sätt att lägga mig mellan olika praktiker. Det passar mig bra. Jag tänker mig att jag är målare men använder mig av video, och när jag bygger saker ser jag dem inte som skulpturer, utan som rekvisita. På så sätt kan jag strunta i de olika mediernas begränsningar. Flyta emellan med känslan av att fler dörrar hålls öppna. Jag använder mig av tanken att jag inte vet något, inte kan något, bara råkar befinna mig i den här världen. Jag är en nybörjare i allt och kan därför inte klandras för resultaten.
     Jag gillar att se på det jag gör som delar i kollage, komponenter som kan sättas samman på flera olika sätt och bilda skilda verk. Därför tillåter jag mig att återvinna mitt eget material. Jag tillåter mig också att ta avstamp i andra konstnärers verk. Det ger mig nya ingångar och jag upplever att jag är en del av någonting gemensamt.

Hitta en plats där du kan jobba. I bästa fall en ateljé som har en dörr som går att stänga och som ligger bredvid andra ateljéer. Fika och luncha med dem i de andra ateljéerna, det ger en känsla av allt är på riktigt och på allvar. Kalla de andra kolleger för att markera att allt är jobb.
     Hitta något att jobba inför. Till exempel en utställning på ett bestämt datum i ett bestämt rum. Inse vad du jobbar för och att det kommer att möta omvärlden.
     Hitta ett sätt att få en fungerande ekonomi som förutsättning för att kunna jobba. Det kan vara ett lönejobb eller ett stipendium, eller båda, så du fattar hur mycket du har och hur länge det kommer att räcka.
     Ha rutiner och en lagom disciplin. Sitt kvar i ateljén och gör, eller bara var, kvar där. Bara du bestämmer vad som ska eller inte ska göras.

Nu kanske du undrar varför vi ens ska gräva. Här kan du kan bara svara utifrån dig själv. Kanske är det för att du vill få ut något som känns, men som du inte vet hur du ska formulera. Kanske är det för att det kliar i dina tänder eller för att klorna växer sig för långa om du inte använder dem. Kanske är det för att vissa har sagt att de gillar det du gör – och du suger åt dig bekräftelse som ett barn. Eller så är det för att du är uthållig och alldeles för dum för att sluta. Ett klumpigt, ihärdigt fastklamrande. En idé om att det du gör kommer bli bra och kul. Eller en skamsen förhoppning om att just ditt hål ska göra skillnad.
     Vi är många som gräver. Hålen är våra egna, men tillsammans bildar de ett stort, undre nätverk av gångar. Det utarmar grunden, och det är sådant som till slut kan få jorden att ge vika. Parallella psykiska sammanbrott. Parallell eufori av lycka och kärlek. Parallella världar.
     Så jag tror på kraften i hålet. Och jag tror att det är viktigt att tro på den, om du ska orka fortsätta gräva.

Stockholm 2019-10-03 © Anna-Karin Rasmusson