Ida Rödén
UPPMÄRKSAMHET OCH FRUSTRATION

Jag tog min konstnärliga kandidatexamen vid Konsthögskolan i Umeå, fruktansvärt understimulerad och frustrerad. Att få hjärnan tillknycklad och sedan utökad, något jag hade längtat efter och fasat inför, förblev en avlägsen dröm. Jag gjorde då vad jag kunde, som att läsa kvällskurser på universitetet. Det hjälpte i viss utsträckning. Dock inte helt. Så jag packade ihop, flyttade till San Francisco och tog min magisterexamen där. I San Francisco blev det mesta tillknycklat. Jag grät, skrattade, dunkade huvudet i väggen, blev upplyst, blev arg. För att summera: alla leder värkte och jag mådde fantastiskt.

Möjligheten att få utbildningen skräddarsydd var en helt annan i San Francisco. Jag minns den lyriska känslan då jag upptäckte mängden handledare att välja bland. Vi fick en lista på 70 konstnärer, teoretiker, aktivister, curatorer, författare och poeter – vissa var anställda vid skolan men många var gästlärare eller anställda vid andra institutioner. Jag valde några av dem som ansågs mest utmanande och fick redan första terminen mer individuell handledning än jag fått under hela min utbildningstid i Sverige. Det var magiskt.
     Dessa två intensiva år avslutades med en kurs kallad ”The Real World”. Den skulle få studenterna att förstå olika valmöjligheter och pekade på skilda sätt att navigera i dagens konstvärld. Vi hade paneldiskussioner, besökte konstsamlare och gallerister, gjorde ansökningsövningar. Det hela kulminerade i en konstnärlig pitch som vi höll inför inbjudna gallerister. Det var fruktansvärt. Det var att gå för långt, den kommersiella konstvärlden borde aldrig bjudas in till en skola. Men en lärdom är jag evigt tacksam för – jag förstod vikten av att göra aktiva val, att sluta vara rädd och att tro på det jag gör.

Mina studieår i San Francisco karaktäriserades inte alls av ordning, stabilitet och djupgående arbete. Det var istället en tid av förvirring och oväntade avbrott där jag hela tiden exponerades för en kör av röster som hjälpte mig att se med nya ögon. Insikten var att allt är relevant bara jag lyckas förhålla mig öppen. Nog förstår jag att många hellre önskar ett tillstängt rum, med lugn och eget ansvar, som min morfars källare. Ett rum som många konsthögskolor i Sverige erbjuder. En trygg plats att återvända till, där det finns en möjlighet att stanna upp. Jag ville också ha det rummet i mitt liv. Men inte just då och inte där.

Jonas Falck - en avvisad upptäcktsresandes iakttagelser: sepiakrabba. Akvarellerad teckning från 2019, 75 x 65 cm © Ida Rödén (Klicka på bilden för hög upplösning)

Min morfar var konsthistoriker. Han visade mig hur jag med brinnande iver och övertygelse finner livet i de små detaljerna. I källaren hade han sin kreativa utgångspunkt. Detta ordnade rum var bara hans eget och där fanns mängder av dokument, kompendier och underlag till föreläsningsserier. Två hyllplan upptogs av egensnickrade uppfinningar. För utomstående såg det mest ut som skrot; träklossar med böjda spikar och bockad rostig stålplåt. Men för honom handlade det om utarbetade och beprövade verktyg att använda vid dokumentation och reproduktion av konstens historia. Från golv till tak sträckte sig hyllor med tiotusentals diabilder. Där fanns också gamla brev och fotografier av släktingar åtta generationer bakåt. Källaren genomsyrades av ordning och stabilitet. Detta var det orubbliga rummet. Det som förblev detsamma, oavsett yttre turbulens. Målet var ett komplett undervisningsmaterial och hans arbete pågick under en livstid. På senare år har jag börjat inse att detta källarrum står som ideal för min ateljé och morfars hängivenhet som förebild i ateljéarbetet.

När jag efter studierna flyttade tillbaka till Sverige för fem år sedan hade jag blivit en annan. Jag hade dels lämnat mitt konstnärliga sammanhang i San Francisco medan det i Sverige var skingrat, dels hade jag återvänt som nybliven mamma. Jag fick två barn i tät följd, Harry och Bo. Bo fick sitt namn efter min morfar. Jag förstod att isolering från konstvärlden låg nära och jag letade möjliga utvägar. Snart vakade jag dessutom vid morfars dödsbädd. Sorg och befrielse kan ligga varandra nära och efter att han dog gav jag mig ut överallt igen. Fylld av ny vilja och nya insikter försökte jag finna nya samtalskamrater och nya sammanhang. En del av denna energiska iver bottnade i rädsla, att tappa bort mig. Rädslan kan vara viktig för ett konstnärskap.

Så jag tillät mig inga undanflykter och vid ett tillfälle hamnade jag på ett kloster på Österlen. Där satt jag i avskildhet i ett enkelt och harmoniskt rum med en katolsk munk, och aldrig har jag känt mig så närvarande som under dessa dämpade samtal. Med anledning av att jag höll på i ateljén med saker som handlade om min morfar, letade jag således upp hans kusin, denne broder Ingmar. Att sitta i ett rum med en munk som avlagt ett löfte om att enbart säga de rätta orden vid ett fåtal tillfällen, visade sig vara ansträngande, men kreativt. Vi hade någonting grundläggande gemensamt; vi såg det okända som någonting vägledande, på samma gång energigivande och skrämmande. Broder Ingmar var mycket intresserad av min vilja att ha tillgång till det jag inte kunde beröra och min samtidiga motvilja till att överträda gränser. Han berättade dag efter dag: människan behöver regler, men att enbart följa regler kan inte vara slutmålet. Han och jag pratade om döden, om familjen och om ensamhet. En munk är en representant för den ensamme. Den ensamme är den ende. Den som är ett av sitt slag. Men denne ende är också den i vilken allting finns. Då tänker jag på konstnären i sin ateljé och på mitt eviga arbete där.

I en av Platons dialoger frågar Menon: ”och på vilket sätt tänker du söka efter det som du alls inte vet vad det är?”. Denna fråga handlar om att skapa. Att förmå stanna upp för att observera och uppskatta osäkerheten. Inte för att upprätta tydliga svar, utan för att göra osäkerheten fruktbar. Jag försöker numera följa alla mina infall. Att hela tiden kasta sig in i det okända är skrämmande och ensamt och det finns all anledning att tveka. Men tvivel är en del av konstnärsyrket. Tvivlet måste få utrymme, men får inte omvandlas till enbart rädsla och modlöshet utan ska drivas framåt. Konsten handlar inte om att uppenbara något stort, för det finns inga definitiva svar. Men det finns lust, dialoger, tanketrådar, frågor och en stor dos frustration. Konstnärskap fordrar uthållighet, uppmärksamhet och förmåga att förlikas med frustrationen. Frustrationen kan i bästa fall bli en energifylld följeslagare. Konstnärsutbildningen tar aldrig slut.
     Men se till att ha ett eget rum. Trots allt jag skrivit är detta rum viktigt. Att dra sig tillbaka dit behöver inte handla om ett världsfrånvänt beteende. Det är ett rum att komma till ro i, något tryggt att återvända till. Men lämna dörren på glänt och se till att se dig omkring.
     Jag tror att det är skådespelaren Erland Josephson som har sagt: Jag är inte alls någon ensam människa, tvärtom … men jag har sinne för ensamhet, fruktan för ensamhet, likgiltighet för ensamhet.

Stockholm 2019-11-06 © Ida Rödén