1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Jakob Solgren
VÅGA BRÅKA
(Jakob Solgren i samtal med Susanna Slöör)

Jakob Solgren var övertygad redan som barn att det var konstnär han skulle bli. Det skulle dröja tills han fyllt 30 innan han bestämde sig för att söka sin första utbildning.

Jag är uppvuxen i Småland och gick estetisk linje med bild som inriktning på gymnasiet och hade en lärare som i efterhand framstår som fantastisk. Hon introducerade konsten med sina bildvisningar ständigt drabbade av teknikkrångel. Vilken upplevelse att få möta alla stora och impressionisterna tog tag i mig direkt. Därefter flyttade jag till Stockholm och blev assistent och scenograf inom reklam. Ett öppet hus på Konstfack i mitten av 1990-talet avskräckte mer än lockade. Jag drogs in i reklamvärlden och arbetade med konton som ICA och Ikea som gav medföljande goda inkomster.
      Ingivelsen till att söka till Keramik och Glas på Konstfack kom först vid fyllda 30 år. Jag hade fått för mig att förberedande utbildningar inte var något för mig och kom trots allt in. Där öppnades en guldgruva och jag arbetade dagligen mellan kl. 8:30 och 18:00 under fem års tid. Inte en minut fick förspillas. Idag är jag lärare vid samma institution och jag envisas med att trumma in i studenterna att inte försumma att utnyttja tiden på skolan för att jobba.

Det är speciellt med en materialbaserad utbildning då kopplingen och fixeringen vid ett specifikt material blir så tydlig. Jag har svårt att förhålla mig till endast ett material, men ser värdet att få tillgång till ett första för att lära mig processen och sedan tillämpa den på nästa. På ett märkligt vis var Konstfack öppet och icke-tillåtande på en samma gång. Underförstått kröp tankarna på att ”det får jag inte göra för min professor”. Samtidigt experimenterade jag på gränsen och fick underkänt på uppgifter som fick göras om. I ett fall fick jag lämna in en extrauppgift som kompensation, en tekanna. Jag glömde av den men blev påmind när en curator önskade ta med den till en utställning i Milano. Det hela utmynnade så småningom i en kontakt med Svenskt Tenn. Det här var 2010 och jag har samarbetat med företaget sedan dess. Men det ”konsthantverkliga” räcker inte för mig. Jag började arbeta parallellt redan under utbildningen mer konstnärligt. Efter Konstfack gick jag sedan ett projektår i skulptur på Kungl. Konsthögskolan. Men redan på Konstfack tog jag kontakt med professorerna på fri konst.

Personligen ser jag det som en styrka och frihet att ha hamnat mellan stolarna. Det finns inget mellanrum eller något emellan design och konst. Jag skapar min plats som innehåller delar från flera områden. Mitt andra råd till studenterna idag är att förutom att jobba seriöst under utbildningen att direkt efter ordna med ateljé. Men för mig har även mötet med konsten på gallerier och utställningar i Sverige och Internationellt haft den allra största betydelse. Du måste se mycket konst och skapa din inre bildbank. Det ger en säkerhet i längden och övar förmågan att sedan lyssna till sig själv. Studenterna blir annars lätt för lyhörda till trender.
     Förutom att ta min egen plats som konstnär och formgivare, tog jag mig även före att direkt skapa kontakter och utställningsmöjligheter. Man kan inte sitta och vänta på att bli uppbjuden och jag köpte aldrig argumentet att man inte är tillräckligt fin om man själv tar initiativ. Jag fick en första chans på Göteborgsgalleriet Mors Mössa vilket var värdefullt. Så mitt nästa råd är att våga ta kontakt och ta de chanser som dyker upp.

Femte året på Konstfack under masteråren fick vi möjlighet att välja externa mentorer och jag valde att ta kontakt med konstnärer: Lars Olof Loeld och Ann Edholm. Det är två jätteviktiga personer som jag har fortsatt kontakt med idag, två äldre kompisar som kommit längre än jag.  
      Som konstnärer arbetar vi med det innersta i oss och hos vissa är det väldigt trasigt. Det ställer krav på hur man bemöter sina studenter. Man måste lära känna tillit och våga lita på den egna rösten, ta de okonventionella stegen. Framförallt ta sig själv på största allvar. Det har jag lärt inte minst av Lars Olof Loeld genom den erfarne konstnärens rätt att vara ödmjuk inför sitt arbete. Jag har varit med om i hans ateljé, där han ständigt arbetar, att han vid något tillfälle ceremoniellt tagit fram en fåtölj, inte för att sitta där själv: ”Nåden måste få infinna sig i mitt rum och ta plats.”

Min konstnärliga verksamhet och även uppdragen jag gör för Svenskt Tenn är i grunden idémässig, konceptuell. Mina grenar eller grenmönster på burkarna är hämtade och återbördade från ett moderträd. Josef Franks färgschema i tyget Teheran som jag därefter omformulerat till tofsar är kopplade till min persiska bakgrund och julträdet innehåller 24 önskningar…
     Jag jobbar som konstnär även som designer. Sedan finns det språkskillnader i kontakten med exempelvis uppdragsgivare. Genom min tidigare erfarenhet från reklamvärlden är jag van att jobba mot en kund, ta fram prototyper, hålla en deadline, vilket visat sig vara en fördel även konstnärligt i kontakterna i samband med offentliga uppdrag. Jag kan deras språk.

Som konstnärer är vi ett annat slags entreprenörer, även om min konst och design mynnar ur liknande bakomliggande idéer i någon bemärkelse. Mitt eget arbete kretsar kring mig som sökande individ och att utifrån mitt ursprung hitta pusselbitar. Under min senaste utställning dog min far, vi hade en dålig kontakt under många år men återförenades under sjukdomsperioden med dagliga samtal. Min konst är meningar, ord och innebörder. Korgen ropar, tratten fångar och spaden gräver. ”Det tysta talet” som var ämnet för mitt examensarbete är något väsensskilt från de tysta rummen. (Det är klent med uppmärksamhet i konstlivet och särskilt påtagligt i utställningssituationen.) Det förstnämnda bejakar intuitionen och lyhördheten för tingens inneboende språk och konstruktion. Korgen flätas och sträcker sig uppåt som en omfamning. Som konstnär sätter jag istället stort värde på ateljésamtalet med kollegan, resonemangen och den gemensamma viljan att se. Det är en annan process än under utbildningen, men viktig. Såväl under utbildning som efter är det väsentligt att våga ställa krav på samtalen med lärare, mentorer och mellan kompisar.

1

Rop, 2017, rotting, 129,8 x 105,5 x 104,8cm © Jakob Solgren. Foto Karin Björkquist
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

Skolningen innebär att filtreras genom olika professorers agendor, politik och aktuell teori. Men där finns för mig en konflikt i att tvingas söka belägg för det man ska göra i förväg. Jag vill arbeta med ting ur vardagen som det sker något med genom förflyttningen (genom konsten) som symboler för något annat. Det var därför intressant under projektåret på Mejan (Kungl. Konsthögskolan) att man inte behövde rättfärdiga sitt arbete med att i förväg belägga projektet med teoretisk grund och tanke.
     Som lärare måste man lägga sin egen prestige och seende åt sidan. Maktstrukturerna finns såväl i konstlivet som på skolorna, om den rätta vägen att gå. Positionerna kan lätt missbrukas. I min värld skall kritik vara konstruktiv och utvecklande, inte missunnsam. Jag reagerade särskilt mot alla dessa projektbeskrivningar på fem sidor som skulle produceras innan man tilläts närma sig materialet eller arbetet i ateljén. Jag vänder mig starkt mot sådan undervisning, att allt skall tänkas ut i förväg, placerat och kommenterat inom sitt politiska och ideologiska sammanhang, med tio betryggande referenser. Min uppmaning är att våga bråka och ställa krav, inte vara anpasslig och falla undan för det i stunden rådande.

Jag var väldigt bråkig under min masterutbildning på Konstfack och anmälde till och med skolan för rigid och trångsynt formalia i samband med examensarbetet. Vi tvingades att skriva uttryckligen ”utifrån en konsthantverklig bakgrund” vilket jag reagerade emot – och fick rätt. Nu har jag undervisat där i fyra år och anstränger mig för att se studenterna och vara till för deras bästa. Det gäller att möta dem utifrån deras egen erfarenhet samt förstå hur känslig och utsatt man är som student. Jag minns för egen del särskilt en sur kommentar från en lärare på Mejan, apropå att jag under tiden ställde ut med viss framgång på Stene Project: ”Det syns att du är nybörjare i måleri.” Den sved, men jag vågar och vågade ändå kasta mig ut. Det har inneburit kast mellan uttryck och förutom tennföremålen för Svenskt Tenn har jag även designat en matta som tillverkas av Kasthall för samma företag. Det finns en inrotad skepsis och destruktiv missunnsamhet inom konstvärlden, som man måste sätta sig över.

Jag lärde mig skriva på studentens korrekta vis på Konstfack men blev aldrig bekväm med det. Det gäller att hitta ett annat språk, ens eget. Jag kan inspireras av en konstnär som Éva Mag, som var den "enda" på Mejan som ägnade sig åt keramik. Hon fick uppfinna sitt eget språk där hon ”keramikade”.
     På Konstfack grep forskningshysterin efter oss och allt handlade om att vara förberedande för en ”phd”. Vi drillades på engelska av kvasiakademiker som antagligen inte fick plats någon annanstans än i Sverige på Konstfack. Man tappade självförtroendet i deras sällskap.
     Jag fick brotta mig igenom utbildningskraven och klarade det trots min ordblindhet, dyslexi. Det var kanske bra för mig att få kämpa. Men man kunde inte låta bli att notera hur den student som valt "allt rätt" öppet hurrades och applåderades av professorerna, medan vi övriga passerades med tystnad.
     Konstfack är tyvärr offer för agendor och trendiga ämnen. Jag lever min vardag med dessa ämnen och måste inte manifestera dem eller rättfärdiga mina livsval genom konsten, mina frågor bryter igenom av sig själva utan att behöva påtalas. Konsten är min inre nödvändighet och det är en nåd att vara glad efter semestern över att få gå till ateljén. Den rätten till ett annat liv har jag givit mig
.

Stockholm 2019-10-23 © Jakob Solgren i samtal med Susanna Slöör


Presentation: Jakob Solgren f.1976 i Shiraz Iran, bosatt och verksam i Stockholm. Examen från Konstfack 2012. Senaste utställning: Rör vid mig nu på Olle Nymans ateljé tillsammans med Disa Rytt, www.jakobsolgren.se, www.galleriflach.se

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text
 
 
s