Avesta Art bjuder på kollisioner mellan det forna järnverkets hårda miljö och konst som med färg, storlek och utsagor försöker överbrygga tid och rum.
     Tiden är satt till ett sekel. För 100 år sedan blev Avesta stad och den fest som då hölls i det nya gjuteriet reflekteras i Natasha Dahnbergs övergivna långbord (Sista måltiden) med vit duk fläckad av kaffe och jord och med skrynkliga linneservetter (i porslin). Där står också förstorade obelisker som symboliserade Jesu grav vid den ryskortodoxa påskmåltiden. Då bestod obelisken av söt ost och åts upp! Uppbrottet tyder på latenta motsättningar: det vita bordet och det svarta rummet, rösterna och tystnaden, livet och döden. Och i festen för 100 år sedan deltog endast två kvinnor. Underförstått: kvinnorna dukade, serverade, skulle plocka undan och tvätta.
     Natasha Dahnberg är född 1969 i Moskva och bor sedan år 2000 i Uppsala. I den tvåkanaliga videoinstallationen "Gråt inte över spilld mjölk", som visas intill långbordet, ser vi dels en kvinnas händer duka ett kaffebord, dels hur ett gevär förbereds och till sist används för att skjuta sönder porslinet och därmed tillit och gemenskap. Många män dog i det krig Sovjetunionen förde i Afghanistan 1979-89. Kaffet dränker duken som blod och mjölken droppar ner på golvet, mäns blod och mödrars mjölk.

Banderoll (som mäter 100 meter) © Jacob Dahlgren (Klicka på bilden för hög upplösning)

En motpol till Dahnbergs solkade duk är Jacob Dahlgrens banderoll i starka, ljusa färg- och formvariationer. Första intrycket är flaggor som står i kö, de första har börjat röra sig framåt. Men flaggorna är delar av den 100(!) meter långa banderollen, som förmedlar en oförskräckt tro på människors möjligheter att gemensamt göra världen bättre. Till Avesta Art har fem flaggor tillförts genom lokala samarbeten, tre av dem är placerade utanför järnverket.
     Även Lissabonkonstnären Joana Vasconcelos jätteglasspinne lyser i starka färger. Det popkonstinspirerade verket kan stå för en glad fest, men frukter, bär och croissanter är av glänsande plast. I dessa tider är det kanske mindre roligt. 

Arkipelag ©Maider López

Maider López låter aldrig ridån för evenemanget gå upp. Bakom ridån i hennes stora projektion finns en annan ridå och bakom den ytterligare en och så vidare. Rundgången skapar kraftfulla kombinationer à la Rothko medan scenmaskineriet arbetar. Kanske handlar verket om vår tids förväntningsnoja. Det roliga ska komma snart, åh, så roligt allt ska bli.
     Hennes andra verk (Arkipelag) är producerat tillsammans med elever vid Sjöviks folkhögskola. Eleverna har fotograferats på större och mindre stenar i en sjö. De står ensamma, tillsammans, samtalande, begrundande... Ansatsen påminner om Jacob Dahlgrens: Du lever - tillsammans med andra.
     Torbjörn Grass verk Järnkväden läggs till som en av utställningens så kallade presenter. Det är ett hårt paket av objekt som exempelvis plåtar, konservburkar, plåtskåp och bensindunk. Med elektriska impulser och magneter avger objekten spröda och mer kraftfulla toner och klanger, ett slags materialets vittnesmål om det som skett i en hård arbetsmiljö där mycket tillverkades och kom till nytta, men där många drömmar begravdes och liv slutade i förtid.

Avesta 2019-05-22 © Niels Hebert