Skönt ibland med en utställning som inte är det minsta konceptuell. När jag ser Clara Gesang-Gottowts och Ane Svenhedens gemensamma presentation på Lidköpings Konsthall behöver jag inte läsa en katalogessä för att komma verken nära. Det vi får se är vare sig intellektuellt, litterärt eller spekulativt på det sättet. Här handlar det om verk som klarar sig utan ordunderstöd och som tryggt litar till färgens, formens och materialens egen uttryckskraft. Det behövs inte ens ett djupsinnigt namn. Clara & Ane heter utställningen kort och gott.

Clara Gesang-Gottowt visar naturnära motiv. Inte naturen som den ser ut, men som man kan uppfatta den i vissa sinnesstämningar, eller som vissa tankar gör att man kan se den. Det är lätt att uppleva målningarna som en smekning av ögat och via det sinnet. Här finns inget som skaver. Det föreställer egentligen inget annat än sig självt, precis som en känsla inte är en kod för något annat.
     Själva duken är viktig för Gesang-Gottowts uttryck. Grundad eller rå ger förstås olika förutsättningar för färgen. Hon jobbar med tunnspädd färg. Ibland sugs den upp av duken och uttrycket får akvarellens skira lätthet. Hon jobbar i lager på lager. Undermålningen bemålas. Lager tvättas bort och andra kommer till. Flödigt ibland, andra gånger liksom torrt. Det är i en sådan intuitiv process, där färglager kommer och går, flyter samman eller överlagras, uttrycken skapas. Ofta uppstår en känsla av dimma eller beslöjning, ett grepp från klassisk surrealism.

I en målning fylls bildytan av något stort gult med konturerna av en eld. Inte så att hon avbildar, men hon söker sig via lätt abstraktion mot något liknande, något som har rörelsen och värmen, men inte hettan. Som så mycket konst numera väcker hennes målningar tankar om måleriet självt. Vad färgen själv förmår och inte. Och så det där obligatoriska om måleriets ”materialitet”. Till det kommer konstsamtalsparadoxen: när jag googlar runt märker jag att hennes tysta och "oordiga" måleri lockar fram texter med många, många ord.

© Clara Gesang-Gottowt	© Ane Svenheden

De två konstnärerna stötte på varandra första gången några timmar innan de började hänga den här utställningen. Kanske är det därför den delvis kan uppfattas som litet väl jämn och odialektisk. Deras verk bekräftar varandra med likartade uttryck och stämningar snarare än de kompletterar och förmerar varandras uttryck.

Ane Svenheden har sin bakgrund som högskoleutbildad industridesigner. Hon visar tovade arbeten, ibland med inslag av stilfullt och raffinerat broderi. Tovning innebär att man med hjälp av såpa och varmt vatten arbetar samman obearbetad ull, till tygsjok eller färdiga produkter. Ane Svenhedens arbeten på den här utställningen visar att tekniken har en stor och outforskad potential i konstsammanhang. Hennes teknik tillför kompositionerna taktilitet och värme.
    Även Svenheden finner sina motiv i naturens sfär. Den infärgade ullen får en mild färgskala med ett säreget uttryck. De här bilderna känns sinnliga, de smeker. Flera av dem har böljande mönster som vatten i lätt rörelse. Material och komposition samverkar fint till varma, stillsamma kompositioner där även rörelsen känns vilsam.
     De sömmade mönstren på vissa av bilderna skapar andra uttryck. De långa stygnen i raka linjer bygger upp strikta mönster. Mötet mellan stygnens precisa geometri och den organiska ullen är effektfullt. I några av bilderna bygger hon upp starka tredimensionella optiska effekter.

Lidköping 2019-09-17 © Bo Borg