Står på vernissagen och stirrar rakt in i två isbitsvassa ögon tillhörande en kamphund med pärlhalsband. Rösten bredvid mig jollrar ”är du inte för söt…” Människans oåtkomliga och motsägelsefulla dumheter drabbar. Runt omkring finns Olof Ingers väggobjekt, collage och skulpturer, utan avsikt blir de där och då mina bundsförvanter. De utstrålar ett upphöjt lugn och stringent medvetande om människans skrymslen och vrår, såväl köttets som korallrevets innanför pannbenet.

Materialen är sekunda, funna och upphittade. De anknyter till fysisk utmattning, skrotade och nötta delar från redskap och träningskläder, väskor och plastöverdrag som någon gång varit hygieniska. Vissa konstnärer förmår bättre än andra att skapa guld av just ingenting, eller av glömda ting i periferin. Olof Inger tillhör den skaran. Jag tänker även på Stina Stigell och Rune Rydelius. Inför dessa lyhört mänskliga konstnärskap är det lätt att tappa andan, förstummas över den förhöjning och genomlysning av tillvaron som de förmår. Jag hade inte reagerat på hundens dödsblick om inte den omgivande utställningen redan på tröskeln hade försatt mig i ett sårbart tillstånd.   

(Detalj) © Olof Inger

Hundgapet som knappt förmår knipa om tänderna får sin fortsättning i Olof Ingers inbyggda bettkramande skulpturer. Här växer taggarna, tuggande inåt och utåt. Kropparna är hårt lindade, snodda varv på varv med överblivna remsor tills de bygger upp sina figurer. De skulle kunna vara gymrummets plintar som givits ett inre liv, porträtt av människans begär och tillkortakommanden eller fabelliknande sanningsvittnen på gränsen mellan medvetande och utplåning.

Som den portugisiske författaren Fernando Pessoa kan man emellanåt bli en smula människotrött, less på hennes turbulenta vanor som gräver och kräver och aldrig får nog. Tillsammans med Olof Ingers verk kan man slappna av och njuta av övermättnaden. Det är inte någons särskilda historia som blir skriven, utan vars och ens. Den väcks genom verkens förmåga att ta blicken i anspråk och skapa förbund, mitt och vårt alldeles egna – vilket inte minst installationen som helhet bidrar till.
     Men Olof Ingers utställning är samtidigt en ren njutning för ögat, som söker färgsammanhang och formspel. Dessa förhöjs också av det slitage som materialen förmedlar, ett raster som gör att verken kan hålla sin piktogramtydliga enkelhet och varningsskyltsaktiga färgackord utan att det svider i ögonen.     

Stockholm 2019-08-28 © Susanna Slöör