Moa Israelssons fältutrustning eller överlevnadsredskap ser ut som om de kunde ha skapats av spillror efter en civilisation och material ur skogens skafferi. Hennes kokonger eller sovsäckar skulle kunna vara färdigställda som vore de minnen efter redan bortgångna. Gravvårdar på väg att luckras upp av väder och den nära omgivningens makter hänger grupperade som en stiltjens och tystnadens kör.
     Varje ingående del i utställningen har lyfts in i den vita kuben som vore de studieobjekt i väntan på att undersökas och katalogiseras. Den hemlösas borg är ryckt ur hennes händer och upplöst till en mängd av fragment. Filten till barnet, besticken och fällorna för fisken hänger ordnade eller ligger på rad i sina vitriner. Rötterna som kastar sina dansande skuggor på väggen har dock inget att göra med den organiska växtlighet de till synes tillhör. Kulturen spelar natur och har uppstått ur konstnärens händer, som format dem av järn, läder, siden, latex, akrylatkomposit och akrylfärg. De är modeller hämtade ur en inre vision.

Cutlery, 2019 © Moa Israelsson

Det intressanta är hur varje objekt genom sin naturefterliknande förklädnad markerar sin självständighet och utträde ur de givna begreppen som natur, don av människohand eller konst. Det finns spår och inre geografier att söka efter vars och ens tycke. Var och en blir därmed sin egen karta.
     Konstnärens meditationer om den enda överlevaren i världen efter oss har frambringat fler möjliga vägar. Min väg blir dock att söka frigöra objekten från innehåll och funktion. De hängande kokongerna vilar alla strax över gränsen för vad ögat förmår dechiffrera och stannar kvar som utdragna tonklanger i rummet, ett evighetsackord ur ögats glasharmonika.
     Det är välgörande att uppleva konstnärens efterklingande närvaro, intensitet och koncentration i verken. Moa Israelsson må använda sig av konstnärskapet och hantverket som besvärjelser mot hot om en annalkande katastrof, men det resulterar också i objekt som i galleriets vita laboratorium tilltalar de mötande rent abstrakt, poetiskt och estetiskt. Det är för mig sig själva nog.

Stockholm 2019-05-29 © Susanna Slöör