www.omkonst.se:
Krönika/debatt
Venedigbiennalens klimatsmarta huvudvärk

Några tankar kring skenbar globalism, universitetskonst och klimatpanik
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
© Yin Xiuzhen, bor och verkar i Kina © Alex Da Corte, bor och verkar i Philadelphia, USA

KRÖNIKA: Några tankar kring Venedigbiennalen 2019

Marx och migrantfrågan
Ett evenemang som Venedigbiennalen lockar alltid till grova generaliseringar. Vid en första svepande överblick skulle 2019 års upplaga kunna sammanfattas som teknikvurmande och något klimatstressad. Migrantfrågan som var så tydligt i fokus tillsammans med intresset för Karl Marx under 2015 har nästintill försvunnit. Det mjukare tilltalet och intresset för folkliga minoriteters kulturyttringar från 2017 års biennal har också trätt i bakgrunden. De relationella experimenten finns kvar men nu får publiken trä på sig VR-glasögon eller rida på gymredskap under sina digitala möten.

Arkiven ett minne blott
Den dokumenterande estetiken med arkiven, de ordnade, välfyllda hyllorna och skåpen lyser också närapå med sin frånvaro. I år förstärks istället draget av teater, scenografier och tillfälliga föreställningar i de olika bås som byggts upp i särskilt i den långsträckta tidigare repslagarverkstaden i Arsenale. 2019 års curator amerikanske Ralph Rugoff har valt att nästintill konsekvent klä in byggnadens innerväggar med obehandlad plywood.
     Men Rugoff har dessutom valt att koncentrera antalet deltagare till ett knappt åttiotal, vilket borde ha kunnat ge var och en av konstnärerna/grupperna ett tydligare avstamp. Men nu är i stort sett alla representerade med verk utan inbördes anknytning i såväl Arsenale som Giardini. Det underlättar inte den fördjupning och överblick som detta grepp kunde ha givit. Men det är också i sig en tydlig trend och frihet som konstnärer i dag tar sig, att ställa sina olika uttryck mot varandra i en produktiv dialog.

Skenbar globalism
Vid en första genomgång av deltagarlistan bjuder namnen på en global överblick, men i ärlighetens namn har en övervägande stor del av konstnärerna sin fasta bas i några få västerländska storstäder som New York, Los Angeles, Paris, Berlin eller London. Den återkommande geografiska beskrivningen i konstnärernas CV är "lives and work in New York", så den rättvisande globala representationen är nog mest en schimär.

Universitetskonst
De flesta av de deltagande konstnärerna arbetar brett med olika uttryck som goda debatterande representanter för sensoriskt verkande kultur. Intresset för rum, tid, arkitektur, naturvetenskap, humaniora, matematik, film, teater är numera mer att betrakta som tillhörande den fasta delen av den biennaletablerade konsten. Traditionella uttryck som måleri och skulptur motiveras alltid som något mer eller annat än konst, vanligen som ett slags syftande och undersökande kritik med tydligt ärende.
     Det är få som direkt refererar till tidigare konst i denna numera omnipotent utspädda bildkonstvärld, även om Edward Munch (av alla) dyker upp i några presentationer, tillsammans med återupptäckter av ”modernistiskt” formspråk i nytt sammanhang. Karriärcuratorernas univeritetsorienterade nålsögon kräver som tidigare trendriktiga koncept i någon riktning, vilka passar för seminarier, artiklar och göder alla som närs gott under rubriken konst.

Me, myself and I
Ralph Rugoff hävdar dock med sin titel ”May you live in interesting times” att urvalet inte är underställt ett gemensamt tema och att ingen annan hänsyn är tagen än till konstnärernas olika synvinklar på samtidens fenomen.
     Ett sådant är självfallet ”me, myself and I”: navelskådandet utifrån just den aktuella konstnärens plats och preciserade situation kulturellt och statusmässigt med udd mot västerländskt orienterat övervälde och uppmuntrande till botgöring. Det är väl den här hycklande avlatshandeln, som egentligen aldrig lyckas göra upp med strukturerna, som jag personligen har svårast för. Då gäller det att raskt gå till de enskilda verken och söka se förbi ytan och fenomenen oavsett dagsfrågor och samtidsångest.

Klimatpanik i inkonsekvent förpackning
Till fingertoppskänsligas lustar och längtan efter nästa vinddrag hör självfallet i år det växande intresset för klimatet. Arternas kamp på en exploaterad och trångbodd jord inkluderar inte bara biologiska organismer utan även de "levande" maskinerna och deras tillväxande intelligens. Därav det lätt schizofrena drag av teknologier parat med utopier som går som en underström genom biennalen i såväl huvudutställning som i landspaviljongerna.
    Det är vällovligt även om man undrar över hur klimatsmarta den här typen av evenemang i grunden är med sina drygt 600.000 tillresande besökare, förberedande resor, transporter och global planering oaktad. De olika klimatengagerade inslagen på biennalen tenderar därför att framstå som både naiva och inkonsekventa. En sant klimatbekymrad konstnär/curator borde väl snarast fundera på bojkott av arrangemang av Venedigbiennalen megastora omfattning.

Venedig 2019-05-15 © Susanna Slöör


 


 

 

 


© Zanele Muholi, bor och verkar i Durban


© Anthea Hamilton, bor och verkar i London


© Martine Gutierrez, bor och verkar i New York


© duon nabbteeri, Finland (Nordiska paviljongen)

 


Venedigbiennalen | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com