www.omkonst.se:
Naturen sedd genom ett prisma
Björn Wessman, En målares väg - Waldemarsudde, Stockholm, 9/3 - 26/5 2019
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Installation: Vindö Pond, Apoteos till C. Monet, 2018-19 © Björn Wessman
(Klicka på bilden för hög upplösning)

I Waldemarsuddes serie med retrospektiva utställningar av tongivande konstnärer som debuterade under 1980-talet har turen kommit till Björn Wessman. Tidigare har Max Book och Cecilia Edefalk presenterats i helfigur med återseenden av äldre och för en allmän publik ofta svåråtkomliga verk. Även i Björn Wessmans fall handlar det om återblickar till debutåren och efterföljande decennium. Men en stor mängd verk är av senare datum och sätter i hög grad sin prägel på utställningen.

Björn Wessmans färger är övervägande högt uppskruvade. Den prismatiska koloriten närmar sig ofta sitt maximum, framför allt i verken från de senaste tjugo åren. Det är starkt, pockande och utmanande, men ibland nästan självutplånande genom uppkomna kontrast- och efterbildsfenomen.
     Som hemkommen från den stora Bonnardutställningen i London (Tate Modern) har mina ögon till en början lite svårt vänja sig. Bonnards eteriska färgbehandling skiljer sig på många punkter från Björn Wessmans kraftackord, trots att färgvalen stundtals kan tyckas snarlika. Det handlar naturligtvis om själva målarprocessen och det hantverksmässiga, om hur konstnärerna applicerar och modererar färgen som klang och materia. I Wessmans fall tycks angreppet mer direkt och slutgiltigt än hos Bonnard.

Pangea, 2017, opd © Björn Wessman

Refererandet till historiska konstnärsnamn är svår att undvika på denna utställning. Björn Wessman aktualiserar själv Claude Monet i sin lyriska hommage-installation Vindö Pond. Annars är uppdelningen av scenerierna i stora, klingande färgfält mer av gauguinsk prägel. Och i flera av de storslagna landskapsbilderna går tankarna ganska osökt till Helmer Osslunds färgextaser.
     Jag förmodar att denna kärleksfulla öppenhet mot den konsthistoria som passerat även spiller över på mer samtida utövare som exempelvis Peter Doig. I Wessmans svit från Papua Nya Guinea finns vissa likheter vad gäller figuration och föremålsbeskrivningar. Det är också här som Björn Wessman för mig personligen både överraskar och övertygar. Penselföringen är vassare, närmast spretig, och färgackorden antar i vissa fall solariseringens inverterade skala.

Papuan Venice, 2012, opd © Björn Wessman

Den retrospektiva utställningen spänner över två våningsplan. Det är naturligtvis generöst mot publiken men kan också lätt resultera i en viss övermättnad. Jag misstänker att de spatiösa lokalerna inbjuder till ett slags maximalistiskt tänkande hos utställaren, vilket är fullt förståeligt. Målet måste ändå vara, och det tror jag det är, att med exklusivitet visa på hur suverän Björn Wessman kan vara i sitt fångande av atmosfäriskt klingande färgackord – sådana som tenderar att neutralisera varandra under alltför hårda konkurrensförhållanden.

Björn Wessman är i högsta grad en kärleksfull målartraditionalist; han blickar företrädesvis bakåt genom referenser och konstnärliga metoder. Därför är det också intressant att få ta del av tidigare verk där han fortfarande sökte sitt uttryck. Parallellerna till exempelvis Rolf Hanson och Max Book är ibland stilistiskt ganska uppenbara.
     Som ett skiftande spår visas den mycket speciella Siennasviten från 1988. Med sin raspiga råhet i kombination med konstnärlig lyhördhet visar den på den unge Wessmans oförutsägbara sökande. Och visst skulle det vara intressant att se det sidospåret, med sitt semiabstrakta naturmåleri (jag tänker på Corot), få förnyat förtroende i framtida verk.
    På det hela taget är det en uppfriskande utställning som Björn Wessman bjuder på, med mycket inkapslad kärlek till naturen, till formerna och till de prismatiskt klingande ackorden.

Stockholm 2019-04-25 © Leif Mattsson


 


 

 

 


House on the reefe, 2013, opd
© Björn Wessman
(Klicka på bilden för hög upplösning)


Cathedral I, 2008, opd
© Björn Wessman


Rödlöga, 1990, opd
© Björn Wessman


Le pot occitan, 2017, opd
© Björn Wessman


Två målningar ur Siennasviten, 1988
© Björn Wessman


Waldemarsudde, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com