www.omkonst.se:
Whitneybiennalen
Berättelser med budskap

Whitneybiennalen - Whitney Museum of American Art, New York City, 17/5- 22/9 2019
Text: Mattias Lundblad

skriv ut denna text
Centinelas, 2013  © Daniel Lind Ramos
(Klicka på bilden för hög upplösning)

© Keeghan Monaghan (måleri), Simone Leigh (skulptur)
(Klicka på bilden för hög upplösning

Den sjuttionionde upplagan av Whitneymuseets tvärsnittsutställning av amerikansk konst är resultatet av ett fotarbete med 300 ateljébesök i 25 städer under 14 veckor. Kuratorerna Rujeko Hockley och Jane Panetta har med framgång strävat efter en rättvis representation av deltagande konstnärer. Drygt hälften är kvinnor, och drygt hälften av icke-vit bakgrund, enligt det amerikanska sättet att definiera. Den geografiska spridningen är relativt stor, även om New York i kraft av magnet för konstnärer är smått överrepresenterad. Sökandet i historien för att omforma nutiden och framtiden är något som kuratorerna nämner som ett återkommande tema. Likaså frågor om rättvisa avseende kön och etnicitet.

Det tekniska utförandet står högt i kurs, och en stor andel arbetar på ganska traditionella sätt. Man kan se det som en brist på uppfinningsrikedom, men också som att man låter ämnet stå i centrum. Figuration har en stark ställning i måleri och teckning.
     Jennifer Packer rättar: det är inte figurer, det är människor i hennes oljemålningar av familjemedlemmar och vänner. De är också mycket mänskliga i lediga men precisa linjer och lös färg. Kyle Thurmans Suggested Occupation är teckningar av män i de yrken han fått sig föreslagna som ung. Båda konstnärernas arbete är nästan fotografiska i sin fångst av skeenden i flykten där betraktaren själv får bygga berättelser.
     Också Janiva Ellis Uh Oh, Look Who Got Wet fungerar snarlikt, men med kraftiga, förvrängda färger och seriefigurer lånade från konstnärens barndom är det en skruvad berättelse som antyds. Eddie Arroyo visar oljemålningar av gathörn från Miamis Little Haiti – ett område som upplever stor inflyttning av välbeställda, medan tidigare invånare pressas ut av ökande kostnader. Målningarna har inget tydligt uttryckt budskap; snarare är de dokumentationer av miljöer i snabb förändring.

Hometown Buffet – Two Blues (Limited Value Exercis), 2019 © Tomashi Jackson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Gentrifiering är ett ämne även hos Tomashi Jackson, som gör abstraktioner av funna material som plastpåsar, butiksmarkiser och matförpackningar, ofta med självbiografiska detaljer. Hon refererar till några tillfällen i historien då svarta New York-invånare tvingats flytta för att ge plats åt stadens utveckling. Knappar med tidningsliknande text om dessa tillfällen finns inkorporerade.
     I Whitneybiennalen får samhällets mest brännande frågor utrymme, och Donald Trump är svårfrånkomlig, men får tack och lov inte dominera. Ett av få konstverk som bygger på ljud är Marcus Fischers Untitled (Words of Concern). En tre minuter lång bandinspelning av människors oro inför presidentskapet, modifierade till ett sorl, loopar i ett iögonenfallande arrangemang där bandet går mellan rullbandspelaren och taket.

Klimatförändringar behandlas i förvånande liten grad, men puerto ricanske Daniel Lind-Ramos gör en dubbel referens till orkanen Maria, som tog 3000 liv, och Jungfru Maria i sitt verk Maria-Maria, en skulptur draperad i katastrofhjälpens blå presenningar.
     Wangechi Mutu, verksam i Nairobi och New York, arbetar i reaktion mot föreställningar om naturen som den allt förlåtande modersgestalten. Grunden är skyltdockor, men då de inte kan stå på egna ben, är de stöttade av grenar som följer deras konturer i en bild av symbios mellan människa och natur.
     Fotografiet är överlag starkt. Elle Pérez står bakom en serie som rör sig kring att pressa kroppens gränser avseende genus: en medicinflaska med testosteron, en skalpell som just skrivit ordet “dyke” i blod på ett lår, en omfamning efter att bröst opererats bort. Det är dokumentära porträtt i en traditionell teknik av hög klass.

Uh Oh, Look Who Got Wet, 2019 © Janiva Ellis
(Klicka på bilden för hög upplösning)

De stora kulturinstitutionernas koppling till “smutsiga pengar” har varit ett hett ämne under senare tid, med Sacklerfamiljens ansvar för USA:s opioidkris i centrum. Whitneymuseet går heller inte fritt från kritik. Dess vice ordförande äger även ett Defense Technology, som bland annat tillverkar kemiska stridsmedel och tårgas, som användes mot asylsökande vid gränsen mot Mexiko. Kollektivet Forensic Architecture har tränat artificiell intelligens att känna igen tårgasen i bilder online, för att kunna identifiera den i framtida konflikter. En video byggd på detta, och med David Byrnes berättarröst, visas i ett separat rum.

Om 2017 års upplaga på många sätt var ett direkt svar på chocken efter det senaste presidentvalet, upplevs årets som att man tagit ett steg tillbaka till vardagen. Konsten är lika starkt kopplad till samtidsfrågor, men eftertänksamheten upplevs större och med fler bottnar. Få av verken ropar efter uppmärksamhet i de välfyllda lokalerna, utan de flesta bjuder artigt varandra utrymme. Det är kanske en del av det medvetna arbetet med representation, vilket bidrar i den stora blandningen. I teknisk mening sprängs få gränser – på det sättet är utställningen försiktig, kanske i överkant – men vi ser en tendens som jag välkomnar, där berättelse och budskap får ta plats utan att skymmas.

New York 2019-05-22 © Mattias Lundblad


 


 

 

 


Untitled, 2019 © Jennifer Packer
(Klicka på bilden för hög upplösning)


Sentinel, 2018 © Wangechi Mutu


5825 NE 2nd Ave. Miami, FL 33137, 2016
© Eddie Arroyo


The Master and Form, 2018/2019
© Brendan Fernandes


Suggested Occupation, 2019 © Kyle Thurman


Euclidean Gris, 2018 © Todd Gray

 



Whitney Museum of American Art, New York | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com