En rogivande stillhet råder i Konstnärshusets Stora Galleri där Bianca Maria Barmen visar verk från de senaste åren. Den serena ton som skulpturerna och akvarellerna slår an bildar liksom ett tystnadens filter mot den omgivande storstadens brus och larmande trafik. En avgörande skillnad mot hennes förra Stockholmspresentation (2016) är den aktuella salens dignitet och säregna autonomi i förhållande till Carl Eldhs ateljé där den myllrande och processdrivna mångfalden råder.
     Bland verken har ett flertal av akvarellerna samt de nya skulpturgrupperna The Beach och Collector on the Beach aldrig tidigare visats i Stockholm. I den senare gruppen knäsitter en kvinna på den imaginära stranden. Hon är djupt försjunken, hennes blick söker inget hitom horisontens flyktpunkt – om den ens söker något.

Escape, 2016 © Bianca Maria Barmen (Klicka på bilden för hög upplösning)

Bianca Maria Barmens lågmälda och sakligt oförställda figurer ingår i en egendefinierad domän, en plats där de inte behöver strida för sin existens. Kanske kan man peka på parallelliteten till barnets omslutna tankevärld där de vuxnas pragmatiska logik sats ur spel – en drömmens sfär där tingen är besjälade och livsformerna för evigt goda.
     I tilltalet och åtbörden finns en vänhet som tydligt framstår som Bianca Maria Barmens kreativa signum, som hennes sätt att i bild respektera och vörda både sorg och allvar. I den nyligen utkomna boken Kūyas tunga behandlar Barmen ett traumatiskt tema: följderna av atombombssprängningen i Nagasaki 1945. I skiljelinjen mellan den otänkbara grymheten och de överlevandes hoppfulla förtröstan finner man det mellanläge som Barmen återkommande väljer att arbeta med. Därför blir hennes verk heller aldrig sentimentala, trots sin uppenbara mjukhet i form och blick. De bärs snarare av en kontemplationens avklarnade stillhet – en värld innesluten i en vakendröm.

Stillheten fortsätter en trappa upp i Lilla Galleriet där My Lindh visar tre filmer ur sviten Nordiska panoraman. Genom en speciell teknik, där delar av landskapen rör sig oberoende av varandra, har Lindh lyckats förmedla en känsla av något öververkligt. Naturligtvis framstår den faktiska skogspromenaden som oöverträffad när det kommer till sinnliga naturupplevelser, men som reflekterande kulturform står den sig ändå slätt. Det är genom det begrundande ifrågasättandet av den filmade naturens sanningsvärde som My Lindhs tre filmer förmår beröra och rucka på entydigheten i vår dagliga perception. Genom de diminutiva förändringarnas långsamhet utmanar hon vår blick och vårt vaneseende. Det är en intressant presentation i all sin tysta lågmäldhet.

Stockholm 2020-02-19 © Leif Mattsson (text och foto)