Att följa Mette Björnbergs utställningar är som att ha tillgång till en personlig och allmängiltig historieskrivning över livet, allas eller vars och ens. Det är tillfredställande att se hur hon med den tydlighet som just det här kapitlet kräver tar ut svängarna och kärleksfullt tilltalar en kollega som Helene Billgren, utan att göra något som helst avkall på sitt eget tilltal.

Den här gången visar Mette Björnberg reliefer som hämtade ur kvinnans tillblivelse över alla åldrar. De nyss knoppade brösten syns i handspegeln som särskilt intresserar sig för dem. Vem drömde inte om bröstens karriär omslutna av ljusblå mohairgarn från såväl insidan som utifrån. Här syns den som ett pansar av blommande sexuell korrekthet vars innehavare stod för full kontroll som hjältinnorna i sextiotalets ungdomsböcker och novellmagasin: ”These Boots Are Made for Walkin”, sjöng samtida Nancy Sintra i hårsvall, kortkort och stenhårda klackar. Skinkornas del ur kontraposten och de lårhöga strumporna utan strumpeband är lika utstuderat oskuldsfulla som okyskt inbjudande.
     Mette Björnberg följer kvinnlighetens uppgång och fall med lågmäld och befriande humor i sina bemålade verk som tillsammans klär väggarna i galleriets första rum.

Installationsvy © Richard Johansson

Det är särskilt intressant att få se en duo-utställning där konstnärerna går sida vid sida och kastar stickrepliker till varandra om kulturens vindlande resor över en begränsad livstid – särskilt den som är vår, vi födda på 1960-talet. Från att ha slungats in i framtiden och delat kulten av det unga och allt det nya har vi småningom tvingats konstatera att världen kanske inte är på väg att bli helt perfekt.

Richard Johansson riggar listigt vurmen för idealen och hämtar rekvisitan inspirerad av den ”folkhemska” kulturen och den amerikanska drömmen eller mardrömmen. I Miss You Lucky, det ikoniskt formgivna ciggpaketet, möter Kingen det vill säga Elvis sneda leende en face.
    Så här i samband med att USA väljer att ”abort Trump”, eller inte, får utställningen ett extra sting. Det är säkert svårt för fler än mig att inte läsa alla referenser mot de senaste årens amerikanskt inhemska annektering av all den symbolik som vi trodde var vår gemensamma. Allt är kastat på ända och ser man litegrann tillbaka känns det som att Richard Johansson varslat om detta sammanbrott länge i  sina bemålade skulpturer och måleri.
     Naivismen är det perfekta medlet för att lägga fram såväl ljus som mörker till beskådande. Sedan hänger det på åskådaren att fundera över vem som är boxaren som måttar alla slag samt mot vem och vad?

Stockholm 2020-11-02 © Susanna Slöör