I nyutkomna boken Vännernas arena skildrar Erik Viklund i fotografi och text den dramatiska historien om vad som hände i ett hus i norra delen av Stockholm under åren 2010–2020. Det som en gång inleddes som en dokumentation av Erik Viklunds vänners liv blev till slut också en berättelse om fastigheter som försvinner och människor som tvingas flytta för att ge plats åt en väg – en led som ska öka trafikkapaciteten genom Solna till Arenastaden och Mall of Scandinavia. Via Viklunds kreativa skildring får vi en historia om ensamhet, kärlek, vänskap, död och en stad i förvandling med Reidun, Leif och Erik själv i huvudrollerna.

Mitt första möte med Erik Viklunds arbeten sker genom hans bok Om han var, med porträtt av unga män Viklund finner på gatan, där de vandrar omkring ensamma. Boken är tryckt på papper som Viklund hittat på offentliga platser. Han klistrade och pressade ihop dessa papper och lät trycka bilderna på de män han fotograferat på sidorna samt band ihop publikationen för hand till ett märkvärdigt verk bestående av tillsynes sköra fragment.
     Förväntningarna på uppföljande bok är stora och jag finner samma personliga och intressanta sätt att hantera fotoboken som ett verk som i Om han var. Viklunds texter och bilder håller hög kvalité och trots att han hoppar i tid, endast ger oss delar av konversationer och skeenden, så är känslan aldrig att något saknas utan snarare ger han en frihet till dem som tar del av hans tankar, minnen och betraktelser. Det finns en ömsinthet som genomsyrar verket och det finns plats för betraktaren och läsaren att fylla i med egna erfarenheter och känslor. Bokens avsaknad av kronologi inbjuder också läsaren att börja i mitten eller slutet eller vad som känns bekvämt, vilket också gör att det är lätt att återvända till boken och uppleva den på olika sätt.

Det är svårt att veta vad Viklund har för exakt relation till Reidun och Leif, som är ett par. Det tillför en extra dimension att inte veta. I en bild av Leif och Erik ser de ut som om de skulle kunna vara far och son. Likheten i deras tunna, tatuerade kroppar och de sårbara blickarna som möter kameran är slående. På Leifs högra arm och Eriks vänstra har de nästan identiska tatueringar av en kvinna. Bilden är stark liksom interiörbilderna utan människor – hemmet när det var ett hem och rummen som ej längre är bebodda.

I mitten av boken finns en serie bilder som skiljer sig från resten. Det är avfotograferade träskivor som täckt fönster. Viklund berättar senare i boken att han använt dem för att rama in bilder i projektet. En bild vinner ett porträttpris, tar Viklund till Danmark och ger honom en prissumma som betalar produktionen av boken. Bilden som vinner är ett porträtt av Leif, där han sitter framåtlutad i solskenet i sitt hem med skuggor av krukväxter över sin kropp. Hans blick möter kameran. Kort därefter tar han sitt liv i samma rum. Bilden är en av de sista i boken, vilka åtföljs av nedskrivna meddelanden från en telefonsvarare där Reidun försöker nå Erik. Även i texten finns en kreativitet, i hur meddelandena återges och formges.
     Formen på boken står Heikki Kaski och Erik Viklund för. Heikki Kaski är också fotograf/konstnär. Det känns att de har en konstnärlig frihet i det sätt de arbetat med formen och att den är starkt integrerad med innehållet.  

Stockholm 2020-09-24 © Linda Bergman