Lotta Hannerz utställning Enslinje på Eskilstuna konstmuseum är ett slags retrospektiv. På samma gång visar urvalet hur lätt det är för henne att få fram olika berättelser ur sin mångåriga produktion och erfarenhet av att ha levt i olika kulturella sfärer i världen. Förtöjningarna fäster dock vid den europeiska modernismens höjdpunkter, främst surrealismen och Marcel Duchamp och Magritte.
     Lotta Hannerz klurigheter och visuella lekar får mig att tänka på ett begrepp som förknippas med radioprofilen Kalle Lind: Snedtänkt. Den här gången i betydelsen intellektuellt mångbottnat, associationsrikt och med kullerbyttor för det som ligger bortom det verbala och orddefinierade. Ymnigt stöter vi på korsreferenser mellan det egna konstnärskapet och konsthistorien, ambitionen att visuellt gestalta såväl historieskrivning som filosofiska grubblerier, tankesystem och relationer.

Kan du svara, jag är inte hemma, 2018 © Lotta Hannerz (Klicka på bilden för hög upplösning)

Och inte nog med det: avsändaren byter skepnad, delar upp enheten hos sitt jag och i sokrateisk mening blir en två-i-en, en som är medveten och en annan som endast denna medvetna del är medveten om. Kanhända även en manlig och en kvinnlig del.
    Till att börja med är det lätt att inbilla sig att det finns ett medvetet jag som berättar. Så jag bestämmer mig att så förutsättningslöst som möjligt navigera mig fram i utställningen, verk efter verk i den ordning som de ordnats. Söker efter en röd tråd som i en rebus. Det finns flera, tappar jag en så dyker det upp en annan, och det är ett nöje att fläta ihop dem. Målningar, objekt, installationer, rum i rummet öppnar existentiella frågeställningar kring tankesystem och maktbalanser i världen. De kommenteras, vänds och vrids, ändrar skepnad och får ändrade positioner.

Lacuna, 2009 © Lotta Hannerz

Den första målningen presenterar en av huvudpersonerna: En man gräver i en grop. Bredvid jordhögen ligger mätinstrument. Illusionismen är slående, sextiotalistiskt fotografiskt noggrann i detaljerna. I en annan målning borrar sig en liten figur genom den krackelerade jordskorpan. Det visar sig i flera verk att hen mäts, undersöks och skapas historia kring. Det lilla busfröet är en gäckande gestalt, konstnärens egen skapelse, en egensinnig Homunculus. Vi möter honom även som skulptur: framifrån ett fantasifullt piggt lekande barn, bakifrån kanhända en maktfullkomlig figur med den tidigare presenterade mannens ansikte som mask på sitt bakhuvud.
     Olika världar krockar i Lotta Hannerz verk: det rationella, med dokumenterat mätbart vetande och faktasamlande och det fantasidrivna, poetiska som bygger på föreställningskraft och skapande kreativitet. Historien, det levda och det levande livet trängs däremellan. När undersökningen blir allt för påträngande slinker livet iväg, det låter sig inte fångas. Vad vi väljer åligger oss själva: som målningen Glasses visar kan vi sätta på oss glasögon som skärper synen och rätar ut världens konturer. Eller låta bli.

Eskilstuna 2020-05-20 © Kristina Maria Mezei