Årets utställning med Maria Bonnier Dahlin-stiftelsens stipendiater är större än normalt och intar nu nästan hela konsthallen. Det är fördelaktigt för årets stipendiater, Ida Idaida och Fathia Mohidin, som arbetar rumsligt och storskaligt. Båda slukar hänsynslöst konsthallens stora salar som de omvandlar till suggestiva och laddade rum. Att vandra genom salarna blir att underkasta sig rummens påtvingande estetik, kroppens alla sinnen åberopas och det är bara att låta sig översköljas. Särskilt imponerande är att ingen av konstnärerna ger vika för varken skala eller attityd när de kompromisslöst fyller konsthallen.

Fathia Mohidin slår direkt omkull den seende varseblivningen genom att rucka på sinnenas hierarki i utställningens första sal. Det som möter betraktaren är nämligen ingen syn, utan en doft följd av ljud. Den kemiska doften kommer från en jättelik heltäckande gummimatta, och från 6-kanalsljudet hörs bankande maskiner i arbete varvat med mänskligt flåsljud. Det är således gymmets estetik och dynamik vi kliver in i i verket Chop Chop Corporal (2020), vars doft och ljud klibbar sig fast vid huden.
     Träningsmiljön fortsätter sedan i verket Roll Deep (2020) bestående av foam rollers (cylinderformade träningsredskap) gjutna i betong som ligger utspridda bland diagonala streck av halkskyddstejp i två långa korridorer.
     Men Mohidins skicklighet ligger inte bara i hennes sätt att ringa in en miljö. Hennes konst rymmer även en vass intellektuell- och samhällspolitisk udd som river upp tankar om samhälleliga normer. Som exempelvis gymmet som plats för att performativt reproducera prestationsbetonade värden. För det som sker på gymmet är ju just repetitivt kroppsarbete, men den begärda produkten skapas inte utanför kroppen, utan är kroppen själv – något som skulle kunna ses som en typ av kroppslig varufiering.

Chop Chop Corporal, 2020 © Fathia Mohidin

I den spatiösa mittensalen bjuder Ida Idaida sedan in till kraftfulla verk dränkta i dimmigt rött lysrörssken som sköljer över betraktaren – ett i sig snyggt kuratoriellt drag. Här är det bara att kapitulera inför hennes kompromisslösa estetik.
     Centralt i rummet står verket Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars (2018) uppställt som ett vitt tält. Utifrån syns vandrande skuggor av flugor på tältduken, och för den som vågar kliva in väntar en minst sagt bisarr upplevelse. Skuggorna visar sig komma från en pågående projektion av döda flugor som snurrar runt i ett maskinellt kretslopp, inte långt ifrån en behållare med faktiskt levande flugor som festar på apelsinklyftor. Hela verket är som ett ändlöst absurt skämt omöjligt att kliva ut ur.
      Det Idaida gör är att ge form åt undermedvetna tankestrukturer som annars bebor psykets innersta vrår. Genom att transformera dem till besynnerliga rum och vidunderliga vålnader öppnar hon på så sätt upp för en upplevelse långt ifrån det vardagliga och tillrättalagda. Ofta genomsyrat av en absurd humor.

Stockholm 2020-12-10 © Emil Ivedal