BU står för Billgren och Uhlinder, och här är vi nu hösten 2021. De båda konstnärerna Helene Billgren och Stefan Uhlinder samarbetade första gången 1985 och har sedan 2015 års 30-årsjubileum växlat upp och ställt ut flertalet gånger tillsammans. Det verkar dock som att samarbetet fördjupats och utvecklats med tiden. Från början var de kanske mer som två enskilda konstnärer sida vid sida, men nu fullständigt integrerade med gemensamma verk. Omkonst skrev om utställningen på Dalslands museum 2020, visserligen inte så länge sedan, men då presenterades de i separata rum. I Göteborgs konstförenings två rum hänger de sida vid sida, ofta i par, med de gemensamma verken inblandade. 

Installationsvy © Helene Billgren / Stefan Uhlinder

Det är naturligtvis lätt att se skillnad på de två skilda uttrycken. Billgrens motivvärld utgörs av de karaktäristiska flickorna och hästarna. Kollagen av grafik, teckning och applikation kan ibland upplevas som skräpiga, men har en obestridlig nerv och närvaro. Det osar arte povera, som att en hopskrynklad kanske övergiven teckning som legat på ateljégolvet plötsligt finner en plats ovanpå ett grafiskt blad och skapar något nytt. Sticker ut bland Billgrens verk gör Tre systrar som består av tre svartvita kollage sammanlänkade av en guldkedja, som för att förstärka det kvinnliga bandet dem emellan. 
     Uhlinders måleri och mönster är mer precist. Hans tidiga inspiration från Josef Frank syns tydligt i hans mönsterkonstruktioner där intresset för växtligheter och arkitektur fint samspelar. Här hänger modernistiska komplex och dinglar i trädgrenarna. Målningen Bauhaus lockar mig allra mest, med sin funktionalistiska trädkoja i trädtopparna målad på plexiglas. I Frucht und Schwärze används plexiglaset för att skapa djup i fruktens inre på ett mycket indragande sätt. 

Tre systrar © Helene Billgren

Allra finast är det dock i mötet mellan de båda konstnärerna. I det inre rummet hänger Röd riddare, där Billgrens svartvita flicka tecknas mot Uhlinders mönsterteckning i blodrött. I en annan syns flickan i en skog av hängande ekollon och hus. Uhlinder beskriver de hängande husen som civilisationskritiska, vi hänger på en skör tråd.
     För Billgren finns den här kritiken kanske i den rena akten att anamma tekniker som man använder som barn, att trä pärlor, skrapa, sudda, knyckla ihop papper och klistra ihop. Att tillåta sig själv att vara barnsligt fri i sitt skapande är kanske annars få förunnat, men det är också just den styrkan som gör Billgren till en särling som förtjänar all den uppmärksamhet hon den senaste tiden rönt. Det händer också något spännande i mötet mellan de två, som för deras bildvärldar in mot nya perspektiv.

Göteborg 2021-10-28 © Marcus Appelberg